Som drabbad av en orkan - Åbo Akademi

Detta och andras bristande engagemang gör henne rädd och osäker inför framtiden, vilket gör
att hon kan beskrivas känna sig hotad och alienerad då hon som enskild är i beroendeställning,
rädd för repressalier och saknar makt i förhållande till samhället.
Ett ingenmansland
Ett sorts ingenmansland tar form. 20 Det kännetecknas av kampen mellan främlingskapets och
samhörighetens arenor. I det vakuum som uppstår när vårdens resurser är otillräckliga och när
samhällsengagemanget lyser med sin frånvaro hör ingen den anhörigas rop för rätten att leva.
Där pågår den anhörigas kamp för att överleva. Ett förändrat föräldraskap - från att vara barn
till en förälder till att själv få överta förälderns roll, ett ansträngt äktenskap och frånvaron av
ett eget socialt liv ger en aning om tillvarons komplexitet. En förlamande trötthet omintetgör
allt och den anhöriga tvingas ge upp sitt liv och sina drömmar för att orka med den uppkomna
situationens krav. I kontrast mot den uppgivenhet som också framträder finns hennes önskan
om att orka, att tillåtas att leva, vilket sammantaget bär kampens karaktäristika. Den anhörigas
skuld- och skamkänslor parat med det annorlunda sorgearbete det innebär att sörja förlusten
av sin far medan han fortfarande lever är så svår att hon inte ens vågar tänka tanken eller
känna känslan fullt ut:
” Det går inte att sätta sig in i egentligen. Har man inte provat på det så förstår man inte vidden av det…Det är ju
svårt för en själv så man kan ju föreställa sig hur det känns för dom. Ibland vågar man inte ens tänka tanken om
hur det ska kännas.”
Citatet tolkas som att den anhöriga lider. Tillvaron syns så svår att hon inte ens vågar tänka
tanken eller känna känslan. Motbilden framträder ur den lättnad som hon beskriver att hon
känner när någon delar hennes börda. Vad som framstår som viktigt är också vad det betyder
att någon orkar lyssna och att någon förmår ge tröst, stöd och värme. Det ger livskraft. Den
anhörigas livskraft gör att hon förmår sträva bort från lidandet då det i grunden kränker en
människas värdighet och sargar henne som människa även om det funnits stunder då hon
upplevt kaos, känt sig uppgiven och ensam. Det är i ingenmanslandet den anhöriga får denna
möjlighet. Ingenmanslandet kan därför tillskrivas mening i betydelse av utrymme och tid för
henne att få vila ut efter kampen för rätten att leva – inte enbart existera, för att samla kraft att
nå försoning med sin situation och för att klara nya utmaningar i livet. Hon tvekar inte om att
hennes handlande var värt den uppoffring hon under en period i livet tvingades göra.
Tvärtom, hon skulle inte tveka att göra om det. Dessutom har erfarenheten varit så värdefull
att hon skulle vilja dela den med sin bror.
”…Och jag känner vad det gäller pappa att jag vill göra det bästa för honom också på nåt sätt. Jag tror att jag inte
har kunnat göra annorlunda trots allt. Jag känner att jag har ingenting osagt när det gäller mamma och inget som
jag behöver ångra när det gäller pappa. Skulle jag få börja om från början skulle jag nog ha gjort samma sak
igen…han får inte den här erfarenheten som jag har. När vi pratar så är vi på helt olika plan och det är ju p.g.a.
att han inte har gått igenom och fått den erfarenheten som jag har. Han har säkert fått andra saker som jag inte
har men jag kan tycka att jag unnar honom att få lära sig det också.”
Utanförskapet skiljer sig främst från ingenmanslandet genom det senares karaktäristikum av
närvaro eller frånvaro av kamp, som den anhörigas ensamma kamp emot eller tillsammans
med andra för att nå lindring i lidandet. 21
20 Norstedts svenska ordbok (1996) beskriver Ingenmansland som ett område mellan fientliga linjer, som ingen av de stridande behärskar.
(Engelskans no-man´s-land, out of nowhere.)
21 Jfr. Patienters kamp för mänsklig värdighet (Söderlund, 1998).
65