Som drabbad av en orkan - Åbo Akademi

Tillika är man som anhörig rädd för repressalier, vilket dottern uttrycker i följande ordalag:
”Jag är inte politiskt intresserad men jag har tänkt på att skriva insändare i Fria Ord eller andra tidningar...också
av hänsyn till min pappa så vill jag inte bli bråkig för man är ju i beroendeställning och jag vill att han ska få må
bra där han bor så att man inte p.g.a. att jag är bråkig ska få en svår situation. Det vill jag inte riskera...”
De kommunalt ansvariga upplever hon har ”ett horn i sidan" till det privata vårdhem som hon
ville ha sin pappa på. Hon framhåller i det sammanhanget att det är ett känt problem även från
andra sammanhang där privata alternativ inte accepteras av den namngivna kommunen. ”En
privat vårdform verkar vara ett rött skynke för en del kommuner.” Men den anhöriga upplever
att personalen på nåt sätt mera ägnar sig åt dom boende på det privata vårdhem där han
ändå till sist fick bo. Personalen lever med patienterna på ett mer personligt sätt och är mån
om att både de och den anhöriga ska må bra. Hon känner sig och får vara delaktig i en
gemenskap. Hon anser att man samtalar med patienterna och bryr sig om dem på ett
annat sätt än på andra ställen, trots tidsbrist även här. Det gör att hon tycker det känns bra.
Hon känner också att pappan ”trivs där och vill vara där”, eftersom han lyser upp när han,
efter att ha varit ute i något ärenden, kommer åter och ser de andra som bor och arbetar på
vårdhemmet.
Ur utsagan nedan framstår även ett dubbelt utanförskap:
”Det var en reporter hit i samband med ett reportage om…men jag tycker att mycket av det jag sa då inte kom
med i tidningen. Det beror väl också mycket på att reportern inte förstod vad jag tala om, för har man inte gått
igenom själv så förstår man inte vad det innebär.”
Bristen på förståelse från andra kan troligtvis ge en känsla av ett dubbelt utanförskap, vilket
avslöjas i citatet "…jag sökte med ljus och lykta medan pappa bodde hemma och det fanns
ingenting". 10 Hon är även utanför en gemenskap som kunde funnits. Utanförskapet skiljer
sig främst från ingenmanslandet genom närvaro eller frånvaro av kamp, en ensam kamp emot
eller tillsammans med. 11 Utanförskapet präglas av den onda ensamheten, hon känner sig
ensam och utelämnad, ingenmanslandet av kampen mellan främlingskapets och
samhörighetens arenor.
Även om hon fått ge avkall på mycket och hon fortfarande har ont i magen, så har det varit
värt det. Hon förmedlar en känsla av tacksamhet över att kunna ta ansvar för vården av
sina närstående så hon slipper ångra sig senare, trots att det varit tung, vilket avspeglas
i det följande::
”Jag känner mig väldigt tacksam på nåt sätt att jag fick dom här sista dagarna tillsammans med henne. 12 Och allt
känns ändå bra att minnas trots att det var väldigt tungt. Och jag känner vad det gäller pappa att jag vill göra det
bästa för honom också på nåt sätt. Jag tror att jag inte har kunnat göra annorlunda trots allt. Jag känner att jag har
ingenting osagt när det gäller mamma och inget som jag behöver ångra när det gäller pappa. Skulle jag få börja
om från början skulle jag nog ha gjort samma sak igen.”
Hon uttrycker även sin tacksamhet över den personal som vårdar hennes far och över den
känsla av trygghet, av befrielse och av tillit som de förmedlar till henne genom sin vård av
fadern:
10 Vid samtal om anhöriggrupper, min kommentar.
11 Jfr. Patienters kamp för mänsklig värdighet (Söderlund, 1998).
12 Hennes mor vårdades hemma av henne i livets slut, min kommentar.
191