Ekologisk restaurering av vattendrag - Havs

Ekologisk restaurering av vattendrag
upp” ovanför vattendragets botten får man
ofta en successivt accelererande vattenhastighet
nedströms banken. Detta gör att erosion
kan uppträda i de nedre delarna. Ofta
omlagras sådana långa grusbankar så att
det bildas en hölja i nedre delen varefter en
ny grusbank byggs upp längre nedströms.
Konsekvensen av detta är att man bör akta
sig för att bygga långa och höga strukturer
som kan öka vattenhastigheten alltför
mycket vid högflöden.
När man anlägger en ny fåra i sedimentära
jordar kommer ofta erosionen att vara
hög under genomförandet och det närmaste
halvåret, tills dess vegetation etablerats i
slänter. Speciellt när risken för sanddrift
är stor kan det vara lämpligt att tillfälligt
anlägga sedimentfällor nedströms. Gräver
man en hölja kommer den snabbt att fyllas
med sediment och funktionen upphör snart.
Finkornigare material som lerpartiklar
färdas dock ofta långt nedströms och kan
inte fångas upp.
Glöm inte att erosionssäkra strandbrinkar.
Det kan antingen ske med 1) indirekta
metoder, 2) utformning (dvs. släntlutning),
3) armering eller 4) vegetation. Till indirekta
metoder räknas att styra bort vattnet
från känsliga avsnitt med strukturer i
vattnet. Genom utformning av framför allt
släntlutning kan erosions- och skredrisk
minskas. Armering görs oftast med grövre
sten. Detta ger ofta ett onaturligt intryck
och bör döljas så gott det går i landskapet.
Ofta kan det räcka med en låg rad stenar i
strandkanten, eller lämpligt placerad död
ved.
En tät grässvål, gärna med stabiliserande
träd, är ofta det enklaste och billigaste
skyddet. Ibland hinner dock inte grässvålen
utvecklas innan högflödet kommer, eller
så är vattenhastigheten alltför hög. Idealt
konstrueras den nya fåran i torrt skick och
vegetation tillåts etablera sig innan vattnet
släpps på. När det inte räcker att kan
man arbeta med fibermattor eller grövre
sten. Fibermattor, av t.ex. kokos, förankras i
marken och kan besås med gräsfrö. Svårigheten
är oftast att få dem väl förankrade.
Är strandbrinken högre än ca 2 m bör alltid
en skredriskanalys genomföras.
kapitel 5
194
Nötboskap ses ofta som utmärkta
landskapsvårdare i och med att de håller
landskapet öppet. Som redovisas i Avsnitt
5.2.6 kan dock ofta strandzonen trampas
sönder och sedimenttransporten till vattendrag
blir hög. Strandbete måste därför
regleras nog genom att stängsla mot mjuka
stränder, ordna hårdbottnar där djuren ska
dricka vatten och kanalisera vattenövergångar
till hårda partier eller till och med
bygga speciella broar.
5.10.8 Varaktighet och kostnader
Varaktighet av nya fåror är inte känd för
svenska förhållanden. Danska resultat
antydde tidigare en god varaktighet över
minst 10 år (Hansen 1996) och efter ytterligare
10 år verkar de nya fårorna fortsatt
fungera (muntligen H.-O. Hansen). När
det gäller utlagda strukturer finns också
väldigt lite information. I de fall strukturerna
lagts på en stensula visar försöken
i Himleån god varaktighet, minst 10 år,
troligen längre. Roni m.fl. (2002, 2005) ger
bedömningar på under 10 år resp över 20
år. Osäkerheten torde bero på vilken typ av
strukturer och vattendrag det gäller, samt
dimensioneringen av strukturerna.
De projekt som rapporterat sina åtgärder
har genomgående arbetat med grävmaskiner.
Att bygga en stensula tar 5–6 h per
100 m åtgärdad sträcka i ett 3–6 m vattendrag,
ca 1 h för att rensa undan gamla
sediment och sedan 4–5 h för att lägga
stensulan. Att återföra ståndsten med grävmaskin
på en sträcka av 100 m tar ca 2 h i
vattendrag på 3-6 m bredd. Därtill kommer
sedan kostnader för sten, transport, arbetsledning,
projektering m.m. Grävmaskin
med förare kostar 700–900 SEK/h.
I Åtgärdsdatabasen anges mediankostnaden
för 80 projekt till 48 000 SEK per
km. Beräknat per kvadratmeter motsvarar
detta 7 SEK. Läs mer i Avsnitt 5.9.8.
Inköp av natursten och transport kan
bli dyrt, speciellt för projekt i otillgängliga
sträckor i större vattendrag. Priset på
natursten varierar mellan 200–500 SEK
per m 3 .