Ekologisk restaurering av vattendrag - Havs
Ekologisk restaurering av vattendrag - Havs
Ekologisk restaurering av vattendrag - Havs
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Många små våtmarker kan ibland vara<br />
mer lämpligt än stora våtmarker. Stora<br />
öppna vattenytor medför att <strong>av</strong>dunstningen<br />
ökar med ökad vindexponering och därmed<br />
motverkas delvis våtmarkens vattenhållande<br />
effekt. Ett varmt sommardygn <strong>av</strong>dunstar<br />
3 mm vatten från större dammar. Detta kan<br />
motverkas genom att minska vindexponeringen.<br />
Även mycket små kärr eller vattensamlingar<br />
vara värdefulla, till och med våtmarker<br />
på bara 1 m 2 kan ha en rik fauna. Det<br />
har visat sig t.ex. att vegetationen i anlagda<br />
fångdammar generellt inte blir mer artrik<br />
med ökad dammstorlek, medan däremot en<br />
del fågelarter gynnas <strong>av</strong> större vattenytor.<br />
Etableras många våtmarker är det bra<br />
att se till att det finns migrationsmöjligheter<br />
mellan dem för djur. Koncentrera gärna<br />
kluster <strong>av</strong> små våtmarker istället för att<br />
sprida ut alla jämnt i landskapet (Figur 3).<br />
När man vill etablera en våtmark för att<br />
gynna den biologiska mångfalden och landskapets<br />
vattenhållande förmåga bör man<br />
prioritera lägen där man kan få till stånd en<br />
tillräcklig orörd kantzon runt våtmarken. I<br />
ett flackare landskap är ofta 10–20 m runt<br />
våtmarken tillfyllest, men till och med en<br />
buffertzon på 2–3 m är bättre än ingen alls.<br />
Figur 2. Träd som dött efter att grundvattennivån höjts<br />
genom anläggning <strong>av</strong> våtmark, Örebro kommun. Vid<br />
placering <strong>av</strong> nya våtmarker måste sådana effekter<br />
beaktas, ibland kan de eftersträvas.<br />
<strong>Ekologisk</strong> <strong>restaurering</strong> <strong>av</strong> <strong>vattendrag</strong><br />
I stor utsträckning har nya våtmarker<br />
etablerats med syftet att minska framför<br />
allt kvävetillförsel till h<strong>av</strong>et. Då har man<br />
valt att lägga våtmarkerna strategiskt,<br />
ibland i form <strong>av</strong> dämmen i jordbruksåar,<br />
till men för vandrande djur och spridning<br />
<strong>av</strong> växter.<br />
Kväverening kan dock uppnås även<br />
genom andra metoder. Att dämma måttligt<br />
genom biotopvård, att åter meandra<br />
åfåran, införa kantzon, anlägga våtmarker<br />
i en sidofåra eller i tillrinnande<br />
grävda diken med litet biologiskt värde<br />
samt att återskapa åplanet bidrar också<br />
till att minska kvävetransporten. Kombineras<br />
detta med bra anlagda fångdammar<br />
i diken och åtgärder i jordbruket<br />
som minskar gödseltillförsel till vatten<br />
kommer belastningen <strong>av</strong> närsalter<br />
och sediment till sötvatten och h<strong>av</strong> att<br />
minska radikalt.<br />
Den hyporheiska zonen (se Kapitel 2)<br />
utmed 1 km naturlig bäck kan ur närsaltreningssynpunkt<br />
motsvara en 1,5 m<br />
djup damm på 0,45 ha (Vought-Petersen<br />
m.fl. 1991).<br />
Figur 3. Lägg våtmarker intill befintliga ytvatten så att<br />
arter kan migrera. Dessutom skapas en mer naturlig<br />
landskapsbild. Ligger våtmarkerna tätt så kan gäss<br />
och änder som skräms upp från en våtmark flyga eller<br />
vandra till nästa. Våtmarker som habitat för t.ex. groddjur<br />
behöver inte vara stora.<br />
13 kapitel 5