Hur matematiska förmågor uttrycks och tas om hand i en pedagogisk ...

den andra. Matematiken var nu ganska tråkig, Johan hade redan under
årskurs tre och fyra arbetat med de områden som togs upp här och blev nu
lämnad åt sig själv och kände sig uttråkad och understimulerad. Han räknade
lite i böckerna men utan någon större motivation. Han själv var ganska säker
på att han kunde det han behövde i matematik så han frågande inte heller
efter några svårare utmaningar eller alternativa uppgifter. Han läste hellre
och tilläts också läsa under en stor del av årskurs 7. Johans lärare under år 6
och 7 berättade att Johan alltid varit duktig i matematik och säkert fortfarande
skulle kunna vara det, men han hade tappat sugen lite på senare år och så var
han ganska lat. Läraren gav en beskrivning av Johan som jag senare också fick
höra från Johans pappa. ”Johan är smart men lat”. Lättjan fick gott om utrymme
i den undervisning som bedrevs där tonvikten lades på eget arbete.
Matematikundervisningen var hastighetsindividualiserad. Alla räknade på i
sin egen takt i boken, vilket gjorde att eleverna var på helt olika ställen och
områden. Gemensamma genomgångar saknades nästan helt. Läraren försökte
istället att tillgodose elevernas frågor där de befann sig.
De lärare som undervisat Johan berättar också i intervjuer att Johan endast
ville syssla med de svåraste problemen, gärna hämtade från något annat än
läroboken, och han hade alltid sina egna speciella lösningar på dessa. Han
frågade sällan efter hjälp utan satt mest själv och funderade.
I grupparbetet med krypteringsproblemet så visade Johan tydigt att han hade
en lösning på problemet. När de andra inte hängde med och inte visade
intresse för hans metoder så gav han upp. Detta beteende, att ge upp och inte
försöka övertyga, bekräftas senare i intervju med Johans lärare i
mellanstadiet. Läraren berättar att Johan ofta hade det jobbigt med
redovisningar, särskilt i grupper. Han gav oftast upp i diskussioner trots att
han visste att han hade rätt. För honom var det inte viktigt att övertyga andra,
han var trygg i sig själv och visste vad han kunde. Möjligen kan detta också
ha inneburit att han utvecklat en något för stor tilltro till sin egen förmåga då
han kände att han hela tiden låg ett steg före och därför inte behövde
anstränga sig.
Johan har alltid varit ointresserad av att skriva. Han har en otydlig handstil
och skriver sällan för hand. Han tycker att detta tar för lång tid och därför
tråkar det ut honom. Däremot ritar/tecknar/målar han mycket bra. Enligt
65