En örns berättelse - fritenkaren.se

värre och hemskare öden och fasor än döden. Det är mänskans onda musik, hennes
galenskaps insegel, av alla mänskliga vanvett det största. Har du en gång stiftat
bekantskap med människans ljudapparater så är du förstörd sedan för hela livet."
"Är du ruinerad för livet?"
"Nej, självfallet inte, men skadad i hjärnan av mänskans miljö eller brist på miljö
är jag nog. Min smala räddning, om jag alls har någon, är det att jag ändå trots allt är
naturlig. Men jag blir långt hellre dödad och uppäten än att jag låter mig föras
tillbaka till mänskornas tokiga fula och fredlösa evigt oroliga helgalna värld. Så att
vad du än gör, så far inte till staden; det ber jag dig ödmjukt och innerligt om för din
egen skull, ty den som vågar bege sig till staden tar allvarlig skada för livet
omedelbart, fastnar där snabbt och går under. Far inte till människostaden, all
ondskas upprinnelse!"
I nästa ögonblick sågs där en katt som smugit sig nära inpå dem i skydd av
konversationen. Den tysta klofingrade hungriga smidiga jägaren skulle just hoppa på
färggranna av människosläktet så grymt vilseförda tropikpapegojan, när denne fick
syn på den hotande faran, skrek till och for upp, medan katten förbannade oturen.
Örnen högg till med sin näbb, och den arma av mänskor fördärvade och helt
förstörda fridstörande katten, utom sig av skräck, sprang förtvivlad ur trädet. Men
fröken som flytt ifrån mänskorna efter att av dem behandlats med skam som ett
vanärat husdjur, och som aldrig själv kunde mer hitta hem, var försvunnen och borta
och syntes ej mera. Den resliga ungörnen hoppades hon skulle komma tillbaka, men
fåfängt, och snart lyfte även den ädlaste av alla fåglar och flög bort mot söder i
riktning mot staden, varunder den gråa och surmulna himmelen mörknade och blev
till tystnad och svartnad kall afton.
6.
Under den tid som förgått sedan kungsörnen lämnade fränden vid havet, så
hade ock denne rest vida omkring och mött fina personer och talat med dem. Då han
lämnade Lofotens karga och skrovliga, ruggiga taggighets stormslitna hårda
orkanpinta kust gav han först sig i riktning mot eviga öppna och våldsamma havet
mot väster. Den hårda och gisslande vinden piskade ögonen, brände i kroppen och
vållade honom besvär, men vanare än någon gammal fregattkapten, som runt Kap
Hoorn seglat tusentals gånger, var örnen. Hans vingar, hans själ och hans ädla fysik
var upphöjda över allt jordiskt, naturligt och världsligt. Med mästerskap kunde han
lätt manövrera och tjäna sig av vilka vindar som helst som ej var orkaner. Han hade
just senaste år blivit vän med en stark albatross, som han länge med noggrannhet
samtalat och diskuterat med och lärt sig mycket av. Samtidigt kände han
stormfåglar, stormsvalor, labbar och havssulor, liror och skarvar, som han lärt sig så
mycket av att han med största lätthet besegrade dem. Men se där! Han var nu rätt
långt utanför kusten, långt ute till havs, när på gråa och kyliga stormiga havets
skummande yta han ser något sällsamt: en mänsklig och vilseförd skvalpande livbåt,
totalt utelämnad åt havets omänskliga våld. Den var ensam och liten och rymde ett
femtal personer, som frusna och passiva handlöst lät sig översköljas och dängas och
slungas av havet än hit och än dit i uppgivnaste väntan på döden. Den ensamma
örnen blev nyfiken och mot sin vilja så smått intresserad och började närma sig lilla
och prisgivna farkosten. Skeppsbrutna var de fem mänskorna, och en av dem var
förfrusen och avsomnad redan. Den ädla och kroknästa havsörnen närmade sig dem
och cirklade ovanför dem av personligt intresse. Det dröjde en stund innan någon av
skeppsbrutna männen blev varse den ensamme himmelsseglaren uppe i skyn. Den
som upptäckte den majestätiska lugnt omkringkretsande kungligt bevingade
varelsen väckte de andra och pekade mot vackra örnen omsider liksom för att visa de
andra, och havsörnen spetsade öron och ögon. De iakttog länge den ensamme