En örns berättelse - fritenkaren.se

"Nej, det har jag aldrig. Men gömmor och fridfulla tillflyktsorter finns det litet
varstans. Jag hade kusiner vid Färöarna innan mänskor kom dit och åt upp dem..."
Men längre än så kom ej havsclownen. Örnarna var redan bortflugna ett ganska
avsevärt stycke. Men stornäbben hov upp sin röst och gav ljud åt en sång:
"O helige Garfågel, helgat varde ditt namn för all tid! Du var en underbar vän för
oss samtliga alkor och havsbor. Du skall aldrig glömmas. Din tragiska död och din
utrotning gjorde dig evig och signad som hjälte för alltid. Ditt rykte skall vandra från
fäder till söner och vidare genom varenda generation intill släktenas ände. Du
klagade aldrig. O, varför var människan tvungen att utrota dig? Man kan kanske
förstå att det mänskliga odjuret ständigt för krig mot sig själv inom sitt eget folk
mellan sina förkonstlade släkten och aldrig kan sluta fred med sig själv; men vad
finns det för anledning för denna irrationella okynniga människa att gå i krig mot
naturen och utrota fåglar? Och Garfågeln var icke endast en fågel. Hon var ett helt
folk av oskyldiga fåglar. Ack Herre, som styr över människan, och som har skapat
den omogna människan efter sin avbild, jag ber Dig att skydda din egen natur och
allt liv. Låt ej mänskan få utrota fåglar och fiskar och växter och arter och djur som
hon vill, ty vi är alla oskyldiga. Endast mänskan är skyldig. Hon må gärna utrota sitt
eget släkte, det kan hon ha anledning till, men låt icke naturen mer lida för henne, ty
det är ej rättvist.
Ja, känn er nu duktigt illa berörda, o människor! Se er belägenhets pinsamhet,
skäms och var osäkra, otrygga och duktigt rädda för er, för er själva. Frukta
varandra, se enbart med skräck på er själva, er stora gudomlighet, er skräckinjagande
digra förträfflighet! Se er i spegeln! Betrakta er eld och de vapen ni har med outsäglig
fasa, se noga på era kanoner, granater, ubåtar, robotar, skjutvapen, bomber och
kulsprutor; se om ni finner nå't annat än död i er själva och i era verksamhetsfält! Ja,
blygs, skäms och frukta varandra, ty allt vad ni människor är är förstörelse, död och
förtvivlan, mörker, tragik, blod och tårar och nattsvart elände med brott, våld och
ofrid och helveten bara. Döden är ni, o förbannade människoras, medan vi utgör
livet. Genera er bara! Det är vad ni andligt blott duger till!"
Så sjöng den lilla havsfågeln ut. Ingen hörde hans tragiska melankoli, ty han var
ju blott, det visste alla, en clown.
8.
Medan havsörnsparet flög längre bort ut över havet mot diset i fjärran kom
vännen i land, unge kungsörnen, ständigt allt närmare människostaden. Då såg han
på jorden en liten sjö och vid stranden av den en vitklädd herre, som vadade värdigt
på jakt efter grodor. Örnen begynte att glida på vingarna ner, mycket stillsamt för att
icke skrämma och störa den fridfulle gentlemannen, höll upp vid hans sida och
hälsade:
"Nej, men goddag, min herr Stork! Jag hört ryktet och trodde re'n att ni var
utrotad."
Skimrande snövita rene storken var ej sen med svaret:
"Det var jag också, men som synes så har jag nu kommit tillbaka."
"En fröjd och en lisa är det att här se er i skogen."
"Herr örn, ni är vänlig."
Men just i det samma såg storken en groda och högg den. Så sade han:
"Får jag här bjuda er på detta grodlår? I sanning, det är en sannskyldig
delikatess."
Men vår örn var ej van vid slik föda och kunde blott artigt men ganska bestämt
tacka nej, varpå ädla storken med uppenbar njutning åt upp sin betydande läckerhet
själv.
"Jag är mera begiven på kött av allt slag," tillade besökaren.