En örns berättelse - fritenkaren.se

äckliga skutan som gett sig med rent spel i kast med naturen ock få sin belöning.
Ett segelfartyg är en ren vacker jungfru på havet. Låt sådana vara välkomna. Blott
stinkande bullrande pruttande monster som ej bryr sig om att de nedsmutsar haven
må ni vara rättvist förargade på."
Och de lät skutan segla i fred vart den skulle. De till och med gjorde den
sällskap, åtminstone valen på avstånd och örnen, och blåvalen kallade på både
tumlare, silverdelfiner och blå albatrosser att väl eskortera den smäckra fregatten,
den ljuvliga briggen, den underbara galeasen, i glädje och frid och besättningen till
stort behag, över ändlösa ödsliga nyckfulla men majestätiska för alltid myllrande
levande havet.
I samband därmed hördes sång ifrån djupet.
"Vem är det som sjunger i havet?" undrade kungsörnen. Blåvalen sade:
"Det är min kusin. Han sjunger alltid så här års."
"Kan valar då verkligen sjunga?"
"Ni fåglar har ej monopol på den konsten, om ock ni har pippi ibland."
"Men vad sjunger han om?"
"Fråga honom när han kommer upp."
"Det låter min själ riktigt vackert och vemodigt."
Blåvalen dök för att kalla upp sjungande vännen och släktingen, ledsagad av
mycket ivriga nyfikna tumlarebarn och delfiner. Och omtumlad av dessa glittrande
havsakrobater, omsvärmad av dessa nyfikna beundrare, kom store sångaren upp ur
sitt djup.
"Säg, vad sjunger ni om, gode lyriske ärketenor?" sporde Rock sin makrillvän.
"I år sjunger jag om just vad ni alla här nu har samlats för att tycka om, eskortera
och önska en god lycklig resa. Jag sjunger om segelfartygen, som förr alltid uppfyllde
samtliga hav med sin skönhet och vittnade om att den mänskliga rasen var god och
förståndig och ej utan sinne för skönhet. Men motorfartygen kom plötsligt och
ersatte dem med sin fulhet och naturfientlighet, och dessa fyllde naturen med skräck
inför odjuret och plågoriset, miljöfarliga världsomstörtande människan, som vi ej kan
tolerera. Men nu börjar segelfartyg åter synas än här och än där. De är små
visserligen, och ännu är motorfartygen ej borta för gott, men jag lever på hoppet att
segelfartygen må återerövra sitt område och åter visa naturen att människan ännu
kan vara naturlig. Det är i år temat för min vandrings friaresång, som jag sjunger för
den jag har kär. Och vi sjunger den alla i hela mitt släkte, ty så populär har den blivit.
Men nästa år sjunger vi om något annat igen."
"Ni har en mycket vacker och lyrisk tenorröst, herr Val," sade Rock med respekt.
"Tack för det! Men nu måste jag vända tillbaka till djupet där de andra väntar på
mig. Jag får ej utebli ifrån fromma församlingen! När det sjungs hymner bland oss är
det synd om den som ej är med, som försummar ett dyligt naturhögtidstillfälle,
liknande det, gode kungsörn, som du säkert väl känner till, när de grå elefanterna
samlas i Indiens djupaste urskog för att dansa tango. Farväl!"
Och han dök under det att han återupptog sin vemodiga smäktande sång om
fregatterna, människans vackraste bidrag till havet. Och blåvalen lämnade dem, och
vår örn vände åter till Rock, som låg lugnt som en svan på det fridfulla havet och
väntade på honom. Han hade ej velat synas av fartyget men dock så smått intresserat
sig för tenorvalen, den varelse som förr gav upphov till vackra legenden om det
fjärran sjungande havet. Och kungsörnen landade uppe på ryggen och ställde en
kinkig prekär liten fråga till sin gode värd, fågel Rock:
"Säg mig, hur stark är den allra hårdaste storm du kan frambringa?"
Rock var ej sen alls att komma med svaret:
"Följ med mig och se."
Därpå flög fågel Rock upp i luften tills han var rätt högt ovan översta molnen.
Därpå så begynte han med sina väldiga vingars ohyggliga viftande fläktande kraft