En örns berättelse - fritenkaren.se

Andra delen.
12.
Men under tiden var havsörnsparet, som vi senast sett nära Shetland, på väg
emot skottländska kusten. De fiskade muntert i fiskrika vita dånande bränningarna
vid Hebriderna och for till kvällen in till en ödslig och människofattig ö för att vila
och sova. Men när de efter sin middag satt där och försökte att sova kom mot dem en
utter. Han kom mycket stillsamt med tydligen någonting viktigt att säga dem.
"Hur står det till, käre utter?" frågade örnen. "Sover ni ej vid den här tiden?"
Uttern sade: "Jag kommer för att be er lämna den här ön."
"Varför det?"
"Den är farlig. Den är helt förhäxad, förtrollad och hemsökt av spöken."
"Vad är det för prat? Det finns ej några spöken! Det är bara människor som är så
dumma att de tror på spöken."
"Men det är sant! Jag kan visa er! Kuslig och hemsk och behäftad med räliga
övernaturligheter är ön. Jag simmade över från ön mitt emot, när jag såg er här
landa, blott för att varna er. Kom, om ni vågar, så skall jag bevisa att jag talar sant."
Han förde dem till en avskild mörk vik varifrån man helt tydligt hörde ett
pladder likt sjöfåglars festliga prat.
"Vad är det för ett folk som ej sover som andra på natten?" frågade örnhanen.
"Ni skall få se," sade uttern och rundade ett slutligt klipphörn. Och örnparet såg
där i mörkret helt tydligt en havsfågelsflock som helt vanligt och vardagligt ganska
normalt skötte om sina bon och familjer och var allmänt glada och nöjda och feta och
skrattade muntert i frid, harmoni och gemenskap, som om mänskor ej hade funnits i
världen.
"Vad gör detta sjöfolk här uppe så sent?" var örnhanens undran, men mest utav
allt väcktes undran hos honom av det ej förklarliga matta och sällsamma sken som
omgav envar i den stora och livaktiga kolonin. Uttern förde dem framåt.
"Vad är det för fåglar?" frågade örnhanen honom och märkte ej att vackra honan
begynte att tveka, och uttern svarade:
"Du skall få se strax."
De närmade sig. Kolonin blev allt glesare för varje steg som de närmade sig.
"Men de tunnas ju ut!" sade hanen, och ännu mer överraskad blev han när han
igenkände folket: "Men det är ju Garfåglar!"
I samma ögonblick var synen borta. Den tappre och orädde örnhanen var
plötsligt skrämd. Uttern lugnade honom.
"Ja, Garfåglar är de. Utdöda, ej existerande, goda och harmlösa, av mänskan
utrotade stackars Garfåglar. De kommer hit till den här gömda viken nästan var
afton, men närmar man sig dem för att få deltaga i deras lycka och glädje och vackra
blå harmoni så försvinner de spårlöst i luften. Ja, nyp mig gärna, o örn, och dig själv
och din fru och förvissa dig om att du icke drömmer! Jag lever, och allting är
verklighet utom den syn som du sett och som ingen natur kan förklara."
"Säg, lyste de ej? Var de ej någon aning självlysande?"
"Det tycker jag ock var gång som jag vågat mig hit. Men låt oss nu gå tillbaka. Jag
varnat er nu, och om ni ändå väljer att stanna kvar här på ön så gör ni det på er egen
risk. Men var är er fru?"
Hon var borta.
"Hon är ej min fru ännu, men lika fullt är det hemskt att hon spårlöst är borta."
Men hon väntade blott bakom klipporna. Hon hade ej haft mod nog att följa
dem.
"Ser vi dem åter?" sa' örnen och vände sig om. Och helt visst! Bakom ryggarna på
dem framträdde åter de häckande lekfulla muntra och livliga fåglarna. Men det unga