En örns berättelse - fritenkaren.se

allt liv på vår jord. Är det bättre att tillåta henne den friheten än att bestämt sätta
henne på plats förrän det är för sent?"
"Du vet bäst, fågel Rock."
"Och jag har världens bästa förklädnad. Jag finns inte till, enligt människorna. De
är eniga om att jag aldrig har funnits och att jag är endast ett fabeldjur. Därför kan jag
ostört härja och göra precis vad jag vill."
Örnen ville ej ifrågasätta den friheten.
"Vart far vi nu?" frågte örnen.
"Vi far ut i havet och lägger oss stillsamt på vågorna. Jag har ju svanfjädrar
undertill. Där kan vi vila och gunga och vagga ett tag i skön frid i jämn takt med det
eviga havets blå vyssande dyningar. Låt oss där ute i havets frid ta det helt lugnt ett
tag, medan vi filosoferar och tänker på livet, det eviga gyllene livet, som aldrig tar
slut, och som är evigheten, så länge det lever. Och det är vår plikt att om något
försvara allt levandes evighet."
14.
Men där kom plötsligt en blåval och gjorde dem sällskap. Han dök helt försynt
fram ur vågen och hälsade:
"Hej, store Rock!"
"Nej, men hej, lilla blåval!" var Rocks kära svar.
"Kära Rock," sade blåvalen, "vi har just hört det förträffliga ryktet, som vandrar
som bäst uti hela naturen, om dina bravader bland mänskorna. Säg, kan du ej göra
något åt vår situation? Mänskan gör tvål av hela min ras! Med sina ohyggliga
hemska maskiner slaktar det mänskliga släktet oss massvis som gödsvin! Vårt blod
färgar världshaven röda. Det människan är som utgjuter det, korsfäster oss och gör
våld på all världens mest ädla unikaste däggdjur. Jag hade en gång femton bröder.
De har alla fångats med blodig harpun, blivit kokta i grytor och styckats och använts
som bränsle. Ock mina föräldrar har för länge sedan gått åt. Vi har aldrig haft nå'n
verklig chans emot människan sedan hon riktade sina kanoner mot oss och sköt
djupgående hullingrika harpunerna i oss med sådana vapen. Om ni önskar veta det
ser ni här framför er den allra siste av hela sin ätt, och han är redan gammal och trött
och snart döende. Det var vad jag ville säga. Men akta er! Jag hör i vattnet
vibreringar av en rätt avlägsen men snabbt annalkande fridsfientlig faslig
propellerbåt! O, dessa gissel, som dödar vart hav med att skrämma bort allt liv med
bullrande hemska propellermotorer och dessutom blott lämnar smuts i sitt kölvatten!
Jag bjuder eder farväl, ty jag flyr nu och dyker!"
Men Rock sade genast: "Ett ögonblick, gamle herr Val, jag skall frälsa er från
situationen."
Och Rock flög iväg med sin örnvän i pälsen på ryggen till störande fartyget och
rev upp en sådan storm emot båten med fläktandet av sina vingar, att fartyget ej
kunde klara sig utan gick under och sjönk som en sten. Valen dök åter upp och gav
luft åt sitt gillande av skådespelet. "Men jag kunde aldrig då utföra någonting sådant.
Jag skulle få samvetskval genast. Jag är icke mänsklig," ursäktade sig gamle valen.
"Tvärtom! Ni är mänsklig, min blåval. De mänskliga äro de goda, som icke
försvarar sig. Men icke heller är de som försvarar sig med onda medel omänskliga.
Omänskliga är blott de som förstör och förgör och går dödande fram utan anledning.
Omänsklig är endast människan.
Men se, där tycks komma ett annat fartyg. Men det har ej några maskiner men
två tunna master blott med vita segel. Skall vi även dränka den skutan?"
Det satte sig örnen emot.
"Nej, låt lilla fregatten, som otrygg och prisgiven är åt naturen, som icke försöker
att sätta sig över den, som man kan peta omkull blott med en liten våg, låt den