En örns berättelse - fritenkaren.se

onda. Rovfåglarnas första och mest kollektiva primärreaktion var ett trött: "Inte nu
igen!"
Där var en stor hop av Alfåglar, som varit intet ont anande på väg mot norr mot
sitt sommarland, lekarnas land, deras hemland. De hade sänkt sig emot havet att vila
ett ögonblick och strax fått oljan i fjädrarna. Oljan förgjorde det skyddande fettlagret
och trängde in på det dödsdömda djurets oskyddade hud. Sedan tog både vatten och
kyla den samma av oljan grymt visade vägen in på djurets kropp. Snart förfrös
stackars värnlösa menlösa och helt oskyldiga djuret. Så omkom ett antal av minst
tjugo tusen oskyldiga alfåglar för svarta mordiska oljans skull, såsom en meningslös
följd av den kortsynta människans fåfänga kärlek och ansvarslöshet med den onda
förbannade oljan. Och den allra äldsta av örnarna talade:
"Människa, så som du struntar i alfåglars skuldlösa liv, så skall även naturen en
dag uti framtiden strunta i ditt. Såsom du spiller olja i havet förutan att tänka ett dyft
på de mördande följderna, så skall ock människorasens liv en dag i framtiden spillas
och offras till mycket stor del. Oförnuftiga människor, ni har idag offrat hälften av
alfågelsläktet, av enbart ond inkompetens, ansvarslöshet och dumhet. På samma sätt
skall samma brister hos er leda till tragedier som värre är för eder själva. Ni har bara
åsamkat ont med det medel som gavs er till godo. Naturen föraktar dig, vettlösa
människa, som gjort dig till livets överman och överlägsne behärskare genom den
intelligens, som du inte kan styra dig själv med, förbannade klåpare!"
Och nu skingrades rovfågelsflocken, och döende alfåglarna ropte ömkligt på
hjälp. De skrek ut allt sitt ve och elände, men ingen fanns som kunde hjälpa dem. De
voro dödens, och människan var det som givit dem döden. Så utrotades där vid
Öland minst hälften av Alfågelsläktet, som aldrig i världen begått något ont.
17.
Vår vän Kungsörnen hade av Berguven hört, att det hände nå'nting uti sta'n
Göteborg. Örnen flög därför dit. Och han fann, att i hela den väldiga staden fanns
icke en blek droppe mjölk. Staden var utan mjölk. Örnen myste och log vid sig själv,
och han tänkte, där han sakta seglade högt över staden:
"Du gröna förtrollade stad! Sköna sjöfartsstad, som alltid förr sände skepp över
hela den ändlösa världen och ställde och styrde med din vana sjöfartsarm saker och
ting över hela den blånande jorden, du var havens drottning. Du var alla hamnarnas
hamn, hos dig fann varje skepp på vår jord hem och vila och trygghet, ty du var en
vilosam härd. Du bestämde en hel del som skedde där ute på blå oceanerna och i de
flesta av hamnar. Och nu är du just en skön moder för all världens handel och sjöfart,
du mjölklösa stad! Dina varv voro smycken och prydnader, kostbara pärlor, juveler,
smaragder och blå diamanter för världen. Du var något av världens havs egen
livmoder, havsskeppens blå fostrarinna, en moder för all världens sjöfart, allt havs
härskarinna fast i mindre grad än det anrika London. Jag vågar dock ändå välsigna
dig sådan du är, lilla London, du grå stackars mjölklösa moder, du en gång så gröna
livgivande modersfamn, modershamn för fartyg från hela världen. Du drabbade stad
utan liv, utan arbete, stackars förfallande mjölklösa överansträngda bankrutta
socialfall, var ändå välsignad, du en gång smaragd- och turkosgröna fridfulla
älskliga drottning, du ädla förtjusande fiskstad vid Götalands flod!"
Och han flög över älven, det ljusblåa ljuvliga glittrande blänkande vattnet. Där
skuttade visst uppå Ramberget en liten hare. Raskt dök örnen ner tusen meter och
fångade haren och fick så sin lunch. Sedan seglade Kungsörnen ut över hamnen och
höjde sig åter mot skyn och flög ut över ödsliga vilda förpinta oändliga skärgården.
Men där kom en örn till mötes. En annan örn flög där emot honom utifrån havet. Så
vacker han var! Vilka härliga, mäktiga, ljuvliga vingar han hade! Så mjukt, elegant,
fint och säkert han flög! Ingen kan flyga så gravitetiskt och ädelt och högt