En örns berättelse - fritenkaren.se

"Ja, ni är visst ganska matglad i fråga om ruttnande lik eller as?"
"Ja, det är just min specialitet. Säg mig, bor det ej människor här ganska nära?"
"Bara förtrogna och hjälpsamma fromsinta bönder. Jag har byggt mitt bo strax
invid deras hus."
"Ej uppå deras skorsten?"
"Nej, det var vi kända för fordom, men tiderna ändras, seder och trygghet
förstörs, och man vågar nu ej längre vara naturlig och mänsklig. Nej, jag bor nu i ett
stort träd nära gården och finner som oftast ett skrovmål på deras område. Men
apropå allsköns mat; nog är dessa vandaler till människor ena barbarer. Har du sett
en människa äta nå'n gång?"
"Nej."
"De har ingen matkultur alls. Såsom flodhästar vräker de i sig. De kan närmast
liknas vid måttlösa frossande feta hyenor i deras otidiga bordsskick. Hon har det så
bra, stackars människan, i sin inbillning om att hon herre är över naturen, att hon har
fullkomligt förlorat sitt sinne för konsten att äta och njuta av maten på rätt sätt. Hon
äter blott för att få fylla sin mage, bli fet som ett trögt och kastrerat impotent husdjur
och för att få gagna sig av sin högst onaturliga avfallsmaskin. Hon har glömt hela
konsten att äta och sällheten att gödsla jorden och avge sin spillning naturligt. Hon
tror att hon kan vara renlig och nog hygienisk förutan naturen, men där tar hon
fullkomligt fel. Ty ju högre hon strävar, dess smutsigare blir hon ofelbart, vilket
bevisas av oljan och industrin, som ju blivit i sanning en pest för naturen så svår
såsom nå'nsin de pester som härjade fordom bland mänskorna. Ett absurt monster är
mänskan, ett frossande smutsigt vidunderligt monster."
"Ni har säkert rätt, ädle stork; men berätta för mig: ni som pendlat och vandrat så
mycket emellan Europa och södern, har ni månne någonsin råkat på någon
tillflyktsort för oss naturliga själar, där vi kan få vara i skydd, fred och frihet för
mänskor?"
"Är det vad ni söker i livet? Nej, sannerligen, jag har aldrig tyvärr nå'nsin funnit
ett dylikt. Men om ni var lycklig nog att en dag finna ett sådant, så kom hit till mig
och berätta, så kommer jag också med hela familjen."
"Om avkroken ej blir för lång skall jag göra det, eller så skickar jag bud genom
någon kär brevduva."
"Tack skall ni ha. Då skall jag gå till bondgården till de bedrövliga frossande
supande mänskorna och se om jag nu på deras gård kan finna någon supé åt
familjen. Farväl!"
"Ja, farväl, gamla goda herr stork!"
Och den mörkbrune örnen for bort från den renvite storken, som sävligt och
värdigt med avmätta steg stillsamt vadade in emot stranden. Vår örn hade aldrig sett
någon som levat med större och mer stoiskt lugn. Och han skulle med fröjd minnas
värdiga storken för alltid.
Men när han så flög över träden, så hörde han alldeles tydligt en röst ifrån
grönskan som sade ett "psst!" just till honom. Han sänkte sig åter och såg snart i
djupaste lövverket på allra minsta och tunnaste grenen en pippi så liten och grå, tunn
och mager, så fullkomligt anspråkslöst enkel, att han kunde blott känna ömkan med
lillusen. Ner på en bärande gren i den lummiga djungeln landade han så pass nära
den lilla han kunde och frågte:
"Vad vill du, din lille och fattige pyssling?"
Och lillfågeln svarade ivrigt:
"Jag såg att du talade med fina storken vid tjärnen. Tro inte och hör inte på
honom. Mallig och inbilsk och rent ut sagt fisförnäm är han. Han vill bara synas. En
snobb och en sprätt, en odräglig och äcklig idiot och en okunnig fåne är allt vad hans
skrytsamma värdiga väsen består av. Han är en som varken har roligt eller som