En örns berättelse - fritenkaren.se

gudomliga människan, som jag ej någonsin upphör att dyrka och älska. Ej bör man
frukta ett sådant gudomligt och himlaskönt väsen. Ej finns något skönare, ädlare,
ljuvare, renare väsen på jorden. Jag tror ingen mänska om någonting ont, och för den
sakens skull är jag ej heller rädd för den största och hemskaste mänska på jorden."
Så sade den fromme och stillsamme igelkotten där han helt lugnt och med
anspråkslöst nöje låg rofullt och solade sig, och vår örn blev så smått imponerad av
lilla och taggiga oskuldens varma uppriktiga människokärlek. Och medan de
pratade hördes i fjärran ett vrål.
"Det är bäst att du aktar dig," sade den unge erfarne örnen och lyfte till närmaste
träd, medan fromma igelkottsänklingen nöjde sig med att krypa ihop i
försvarsställning med sina taggar, sitt dyrbara värn vänt mot alla omkring sig. Det
brummande vrålande bullret tilltog i styrka och närmade sig, och fågeln blev orolig.
Han mindes med skräck den vrålande flygande saken han mött långt i norr. Lilla
djuret på vägen var rätt, det skälvde och skakade skräckslaget, men satte all sin
förtröstan och tillit på sitt naturliga skydd och försvar, som ej ännu någonsin svikit.
Med svindlande fart och tjutande hastighet närmade sig den öronbedövande bilen,
som styrdes av två unga skrattande ungdomar. Fåglar och rävar, grävlingar, rävar
och uttrar, duvor och vildhöns flög uppskrämda upp överallt i den nära belägna och
vilda skogen inför besinningslösa dånet och kom ej tillbaka. Automobilen for
fräsande rytande ilsket förbi, och dess helvetesljud dog snart bort långt i fjärran. Men
kvar och orörlig på vägen låg lilla jungfruliga igelkotten, vriden och dödligt
ihjältryckt. Dess vän den bevingade örnen kom svävande ner från en furutopp,
stannade vid lilla varelsens sida och sökte med näbben väcka den lille till liv. Han
stannade vid den livlösa kroppen en stund, innan småningom vingarna åter
utbreddes och klarögda fågeln flög bort över skogarna. Ingen från skuggan gav sig ut
på svart asfalterade vägen för att med omsorg begrava den lilla, ty sådant görs
endast inom naturen. Om en igelkott kommit på vägen och sörjt den döda, och
människan kommit och sett den, så hade den människan helt säkert sagt:
"Gråt ej, vännen min, över spilld mjölk."
Ty just sådan är människoarten, att de hellre lever än sörjer, har roligt på andras
bekostnad än ömkar sig över de andra, föredrar okunskap, vanvett och tarvlighet
hellre än kunskap och allvar, och dör med ett leende efter ett grymt brottsligt
lättsinnigt liv med en svordom på läpparna hellre än att i fromhet i livet betrakta och
sträva mot evigheten. Människor gråter ej över spilld mjölk, men det gör naturen, ty
det vet allt liv i naturen, att mjölk är för värdefullt för att bli utspilld – den kan alltid
användas bättre. Men det struntar människan i.
4.
Allt detta berättade uven i djupaste sjumilaskogen för örnen som kom på besök.
Gamla Berguven, som alla vet, är av alla de gamla och visa i fria naturen den
klokaste, visaste och allra lärdaste. En endast är ännu visare, och det är den mer än
månghundraåriga sköldpaddan, som lever i mera avlägsna delar av världen i
enslighet talande föga med andra. I sjumilaskogen träffade även vår örn vid en bäck
en flitig gammal bäver.
"Hallå, jag trodde att du blivit driven från landet och utrotad," hälsade örnen.
"Det var jag också, men mänskorna har fört mig tillbaka. Jag kommer från
främmande världar och är inte svensk, men jag reder mig bra. Jag kände dock väl till
den stam här i Sverige som för hundra år sedan utrotades. De var alla släktingar till
mig."
En liten råtta vid stranden som lyssnat vågade säga: