En örns berättelse - fritenkaren.se

"Om knappt ett år?"
"Ja, det säger vi. Hej då så länge!"
"Farväl, och lev väl!"
Och de skildes, havsörnen på högburna vingar mot solen och skyn, och den
gamle och gladlynte tacksamme laxen mot mörka och hemlighetsfulla djupa och
dunkla av jordbävningar, kataklysmer, tyfoner, och stormar ej någonsin skakade
mystiska inre domäner av havet, som dock ganska störda och hemsökta var av ilskna
propellermotorer och andra olidliga smutsiga mänskliga mardrömmars väsen.
7.
Havsörnen vandrade vidare ut över böljande havet och träffade många personer.
Han såg och var länge i samspråk med sjöhästen, några beskäftiga måspar, en
stormfågel, hajar och tumlare, torskar och valar. Men när han kom nära de vilda och
branta men ändå befolkade Shetländska öarna, såg han på avstånd en cirklande
svävande fiskande havsörn som han, men en kvinna. Hon var lika skarpögd som han
och blev varse på långt håll att han hade upptäckt och iakttog henne. Hon närmade
sig, och han brydde sig ej om att undvika henne.
Hon hälsade snart glatt: "Goddag! Du ser dyster och ensam och inbunden ut.
Vad bär du på för öde?"
"Ack, sök dig en annan och gladare danskavaljer. Jag är upptagen."
"Säg mig blott varifrån din buttra ensamma nuna är kommen."
"Från Norges klippiga kalla och stormiga kust. Jag är ute på pilgrimsfärd,
sökande någonstans det fria land där det icke finns människor men endast frid, ro
och renhet och lycka."
"Från Norge? Då har du re'n färdats en väldigt lång väg. Har du ej någon känsla
av hemlängtan?"
"Vad är väl det?"
"Saknad av det man lämnat, en stilla och helig nostalgia och längtan till hemmet,
till boet, ett ljuvligt begär efter trygghet och frid från all jäkt, alla irrfärder, all den
förgängliga världsliga fåfängan; kort sagt, en längtan tillbaka till vad som först
upprann i barndomen: den oantastliga familjelyckans oöverträffbara ljuvhet."
"Du frestar mig hårt, kära jungfru! Men stör ej min frid! Någon frid har jag icke
så länge som människan finns."
Men den fagra bedårande ungmön, som var allra vackrast av samtliga jungfrur
på Brittiska Öarna, gav ej så lätt upp. Hon sökte beveka den obönhörlige örnen och
fortsatte fresta och värma hans isiga hjärta med ömma och fagra förtjusande ord,
men den envise hanen gav icke efter. Till slut, när hon var desperat av hans
motstånd, och hennes kärlek och trånad till den viljestarke och vackre ungörnen
nådde sin kulmen, ställde hon frågan:
"O vackre och härlige pojke, låt mig åtminstone få följa med dig på din trolska
färd, din högst osedvanliga flykt från den vanliga gråa ohyggliga vardagen! Låt mig
få följa dig ut på din resa! Jag lovar att ej ställa till med bekymmer."
"Kör till!" sade örnen. "Men då får du lova mig att vara lydig och underdånig."
Men unga jungfrun svarade icke på detta. Men på tu man hand flög de vackert
tillsammans vidare ut emot öppna och vida i rosa och brandgult och rött av den
nalkande skymningen färgade havet bortom de klippiga branta och livfulla öarnas
branter. Där häckade grisslor och sulor och skarvar; miljontals av unga och nygifta
lyckliga simmare, dykare, fiskarfamiljer och jägare, flygare, hade på branterna bon
och emellanåt även familjer, med fredliga skyddande grannar vid tröskeln. De bodde
så tätt att det var nätt och jämnt plats för bona, som var mycket mindre än fåglarna.
Och ändå sågs ej en enda trätande granne i någon av högljudda fågelförsamlingarna.
Där var måsar och labbar; de båda passerande ungdomarna såg på lätta och lyckliga