En örns berättelse - fritenkaren.se

du ädlare är än vad jag är och aldrig kan hata ett levande väsen på jorden. Se,
ödmjuk och barnslig är jag nu åter, min vrede är slocknad och borta ur hjärtat. Men
säg mig: du söker alltså på jorden en icke befläckad natur och tror att en sådan kan
finnas?"
"Det gör jag."
Den följande fråga som havsörnen ställde sin nya bekantskap var halvt under
rösten:
"Får jag följa med dig?"
Med allvar var frågan ställd, och kusinen, den avlägsne fränden, betänkte sig väl
förr'n han svarade:
"Jag har ett bättre förslag. Du är skapad för havet medan jag är skapad för land.
Vi far båda ut på vår sökan, men icke tillsammans. Tills havs reser du, och till lands
reser jag. Om ett år, när vi vandrat och sökt över hela naturen och världen, kommer
vi båda tillbaka till just denna punkt och berättar, bägge för bägge, vad vi har funnit
på färden. Vi skiljs nu och möts här på nytt om ett år. Vad är ditt svar på saken?"
Den unge energiske kraftfulle havsfågeln tänkte på goda idén en sekund. Sedan
sade han:
"Gott finner jag ditt förslag. Det är snillrikt. Vi gör som du säger och skiljs. Vi
beger oss på utfärd och vandring över den ändlösa jorden och finner varandra igen
här på stället om tolv månars tid, och jag önskar dig lycka på färden med vänskaplig
värme."
"Det samma önskar jag dig."
De bjöd avsked och sade farväl, varpå havsjägarn lyfte och virvlade bort med
beundransvärd kraft i de välväxta vingarna, över det vilda och brusande, stora och
mäktiga havet, med utmärkt behärskning av vindens nyckfulla strömmar. Vår
pilgrim från fjällen kvardröjde ett slag för att åse beundrade broderns bravurflykt
och grannaste havselegans, varpå han även lyfte och gav sig iväg in mot land, än
med någon respekt inför skrämmande havet, den vida och dånande grå oceanen.
Han flög över bergen tillbaka till ödsliga ljuvliga böljande glänsande gröna och vita
fastlandets vidder.
3.
Nere på marken på ljusa solsidan av ett högt fjäll såg han tidigt en morgon en
ensam varg, och han tänkte:
"Se, där har vi den som i detta land har blivit hårdast förföljd av de själlösa
mänskorna. Han har om någon en orsak till hat mot den farliga människan,
oskäligast av alla kreatur. Nu far jag ner till hans sida och börjar ett samtal."
Och ner for den vingburne storresenären med vackra profilen och hälsade
vargen.
"Hur mår ni, herr Varg?" löd den yngres tilltal.
"Tack, bra," sade fullvuxne vargen, som redan var nästan i medelåldern. Han
verkade trött, resignerad och kuvad och var av naturen ej vidare pratsam.
"Hur far livet med er? Har ni någon framtid? Är livet för ert folk fortfarande
ljust?"
"Jag kan icke besvara den frågan för andra, men själv är jag faktiskt en optimist.
Jag har ej sett någon mänska på mer än ett år, och så länge hon ej går i vägen för mig
kan jag leva i fred. Min familj är nu vuxen och spridd i vår värld, och inget av barnen
har dött för mig. Hustrun min dog för två år sedan, men hon var också äldre än jag.
Men hur är det med dig? Har du vänner och släktingar, bröder och ättlingar att vara
glad, stolt och tillfredsställd över?"
"Ej många, men säg mig, du går här helt ensam och utan flock. Är det så?"