En örns berättelse - fritenkaren.se

flög bort ifrån båten och kunde ej tygla sin munterhet över att även en människa
kunde som djur reagera ibland.
Och det var efter detta som örnen tog upp med fru tärna gårdagens mysterium
med spökfåglarna omkring viken.
"Var ni på den ön?" sade tärnan förskräckt.
Örnen kunde blott erkänna det.
"Och det hände ej något?"
"Ej något förutom upplevelsen med alla spökande fåglarna."
"Och ni är friska?"
"Fullkomligt."
"Då hade ni tur." Tärnan lugnade sig. "Mycket väl känner jag till den öns
oerhörda förbannelse. Där finns en varningsskylt som endast mänskor förstår, ty det
är bara mänskor som har infekterat den vådliga ön. Därför har även mänskor satt
upp varningsskylten."
"Vad är det för skylt?"
"Ön är ett skräckexempel på mänskans omänskliga misshandel och
ansvarslöshets förfärlighet inför naturen. En gång infekterade människan hela den
ön med en sjukdomsbacill, som hon kallade mjältbrand. Om någonting levande får
den bakterien i sig så brinner hon upp och förtärs i sitt inre. Ej någon kan leva på ön,
inget levande väsen. Allt levande dör av bakterien, och hela ön är förgiftad och kan
aldrig avgiftas. Endast de som allaredan är döda kan frodas där. De kommer dit för
att spöka och vittna om människans grymhet och vidriga ansvarslöshet med sitt
missbruk av den makt hon har genom vetenskap över naturen. Garfågeln är utdöd,
lömskt utrotad av det omänskliga vidundret, och i all världen kan hon aldrig
uppträda mer annat än just på denna förhäxade ö, som är dödlig. Ack, tala ej om det.
Nu glömmer vi saken." Och tärnan var uppenbart skärrad.
När de vidare flög över havet träffade de ett grant gammalt och muntert,
fryntligt och godmodigt sjölejon, som de ett ögonblick utbytte ett antal ord med.
Örnhanen bad tärnan fråga den vackre sjöbjörnen om denne kände till fridens och
trygghetens fria paradisplats där det icke fanns människor.
"Sådant finns endast bland molnen," var sjöbjörnens svar, men vår örn visste ju
alltför väl att bland molnen var mänskorna hemskare än någon annanstans. Vackre
och ädle havskavaljeren gav då det här goda rådet:
"Om du vill bort ifrån mänskorna och deras fasor, så glöm dem. Glöm bort att de
finns, och din skräck för dem kommer att enkelt försvinna. Tänk icke mera på
människan, så kommer människan ej heller mera att tänka på dig. God middag!"
sade den mycket mondäne och elegante mustaschprydde sälen och dök ner i vågorna
med en lättsinnig njutning.
"Hur skall man väl helt kunna glömma bort mänskorna, när dessa människor ej
nå'nsin lämnar oss arma oskyldiga vilddjur i fred?" tänkte örnhanen när han fortsatte
följa sin ledtärna söderut.
Dagarna gick, men de märkte det ej. De fiskade ständigt och åt och led ej av
resan. Men efter en tid dök det upp långt i fjärran en dyster hop ovädersmoln som
var mörka av åska.
"Där kommer emot oss en storm," sade tärnan., "Kom, låt oss lyfta än högre och
flyga över den."
Stillsamt och lugnt utan någon panik flög de upp ovan molnen, där vädret är
evigt förtrollande klart, ljust och vackert. De fick knappt en vindpust emot sig av
stormen, som rasade dundrande nedanför dem. Men den kunniga tärnan berättade:
"Där ser ni nu vad allt mänskligt och jordiskt betraktar med skräck. Under
molnen, som lyser så vita inunder er, blixtrar och blåser det, haglar och stormar det
som i ett helvete. Fartyg går under och människor dör och blir hemlösa, städer
förstörs och civilisationer tas åter tillbaka av fromma naturen. De våldsamma