En örns berättelse - fritenkaren.se

"Idiot! Ditt personnummer struntar jag i!" skrek den hårdragne och gick i plågor
från stället på jakt efter åtminstone desivon.
Men örnen lämnade icke staden ännu. Efter frihetens njutning och lycka och ljus
sjönk han åter ned emot staden, ledd av sin nyfikenhet. Det fanns icke en mänska
som kunde avskräcka honom från sina idéer och tankar och företag. Ja, du lyckliga
Kungsörn! Du klarade dig denna gång, men blott genom ett under! Bevara dig, akta
dig för att ånyo i människohänder bli fångad, ty de ger blott döden! Den mänskliga
omvården är blott förnedring, förödmjukelse och en ständig förringning av
livsvärdet, integriteten och allt som tillhör ens personliga frihet. Förlita dig aldrig på
människor, ty deras välvilja är blott ett träsk av förintelse. Tag inga risker i
fortsättningen, ty du äger just vad alla människor saknar och åtrår: din frihet och din
naturlighet. Akta ditt liv, ty det är mera värt än du tror! Var beredd på det värsta och
lämna för livets skull staden, där faran är stor varje dag, varje timma och varje minut!
O örn, sök dig ej in till staden, ty där finns ej nå'nting för sådana ljuvliga varelser som
dig att hämta. Flyg bort till naturen, till glädjen, till friheten, tryggheten, lyckan!
Men skarpögda fågeln sänkte sig åter ned emot staden och landade stilla i
stadens centralaste park. Gömd i ett vackert lärkträd såg han sig omkring. Ingen
människa syntes i närheten, men ett stycke ifrån hans träd stod ett underligt
grönsvart orörligt rådjur som icke spred någon lukt och vars ögon ej lyste.
"Vad är det för fusk och bedrägeri?" tänkte örnen och flög upp på rådjurets rygg.
Det var av metall. "Jaså, ännu ett misslyckat livlöst och galet människopåfund!" sa'
örnen. "Varför har de ej hellre levande rådjur i parken i stället?" Så fnös han och tog
ett hopp ner.
Men alldeles i närheten var några människor nu. Det var en vacker moder som
stilla satt i en parkbänk och hennes lilla och nyfikna barn. Örnen var lika nyfiken på
det söta och älskliga barnet som flickan var nyfiken på den ståtliga fågeln. De
närmade sig.
"Kanske kan hon förstå vad jag säger," tänkte den kroknäste, och nästa ögonblick
frågade flickan honom helt muntert:
"Hur mås det, herr Örn?"
"Ja, hur mås det själv? En så'n underbar dag, inte sant?"
"Jo, förvisso, men tala en aning mer lågt, så att mamma ej upptäcker oss, för då
slår hon mig och blir hysterisk."
"Får du icke prata med fåglar?"
"Barn får helst ej alls göra någonting alls här i världen, trots att de vet och förstår
mer än vuxna."
"Ja, vuxna förstår ju ej ens något endaste språk i naturen."
"Bisarra och högst oromantiska, fulla av högmod och fåfänga är de i sanning.
Men säg mig: vad gör du här mitt i mänskornas park?"
"Jag är nyfiken och önskar upptäcka människostaden."
"Är världen ej bättre var du är kommen ifrån?"
"Jo, visst är den det."
"Vad är mänskornas stad då att ha?"
"Här finns faktiskt båd' en och annan som lyssnar, förstår vad man säger och icke
behandlar en såsom ett djur, till exempel den flicka jag talar med."
"Nej, du kan inte få mig till att tro att här finns nå't som helst gott i staden. Kan
du begripa hur mitt bo ser ut?"
"Nej."
"Jag bor allra högst upp i ett väldigt högt hus. Det har hela tio etager och ser ut
som tornet i Babel. Inunder mig lever det tusen familjer så trångt såsom möss, utan
gård utanför, utan jord under fötterna. Bara man vågar se litet ut genom fönstret så
får man svindel. Man hör genom hela det väldiga huset var grannes bestyr och
nåldropp på golvet. Huset är fyrkantigt, grått som en fängelsemur och identiskt med