En örns berättelse - fritenkaren.se

ätter och drycker och varna järven och vargen och mården för mänskan. Natur, o
mitt hem och min moder, låt mig snabbt få komma hem till ditt hjärta!"
En människa nalkades buren. Han sade stillsamt till örnen:
"Vad sa' du, min vän?"
Han var kroknäst som örnen och verkade from, eftersom han begrep örnens
språk. Örnen fattade genast att mannen var vänlig.
"O jude, släpp ut mig ur fängelset! Annars förgås jag!"
"Jag har tyvärr inte nyckeln."
"Ack, hopplöshet! Jag är förlorad! I vanvettig mörk apati kan jag endast
försmäkta!"
"Hur fick de tag på dig?"
"Jag var på vänligt besök här i staden och just på visit hos herr storken i parken,
när svekfulla mänskorna grovt överrumplade mig, tog mig bakifrån, släckte min
blick och förseglade munnen och band mina vingar, så att jag ej alls kunde bruka min
kropp mer."
"Så fegt! Vilket öde!"
I samma stund hördes de taktfasta avmätta stegen från vitklädda djurplågare.
Juden sade:
"Jag kommer tillbaka. Hys hopp!" Och han drog sig tillbaka.
Vitklädda männen kom fram och tog hand om sin fånge. Och dagen därefter,
efter en tung och svår dvala av mardrömmar och galen ångest, var örnen mer död än
levande. Under de dagar som följde satt han blott stilla orörligt stirrande på
ingenting. Det fanns andra små burar i rummet med sällsamma goda personliga
fåglar, bland annat en del papegojor, men inte ett ord bytte örnen en enda gång med
dem, ty de bara tjattrade, skvallrade och var i allmänhet fnoskiga. En var helt säker
på saken, att de alla skulle med tiden få göra karriär som uppstoppade fåglar. "Vad
menar du?" frågade då en beskäftig fasan. "Jo, jag menar, att det bästa vi har att vänta
oss är att en dag bli förevigade som uppstoppade fåglar. Ju förr vi får respass till den
evigheten, dess bättre."
"Uppstoppade fåglar? Vad är det för goja du pratar!" Så undrade hela befjädrade
menageriet.
"Vet ni inte hur det går till? Man får stå som en mumie i evighet. Kroppen
förändras ej mer, den är statisk för evigt, och det enda som man förlorar är livet."
"Du vet inte alls vad du talar om. Du har fått nippran." Den åsikten hade de flesta
om denna ovanligt insiktsfulla talesman för alla sina förlorade tappra kolleger, som
just gått den vägen och hamnat för evigt på snustorrt museum.
Men tre dagar senare kom den hebreiske laboratoriumarbetaren åter tillbaka i
tysthet, försiktigt med smygande steg. Örnen såg honom ej, ty han hade totalt släckt
sin blick.
"Jag har nyckeln nu med mig," sa' gubben, men örnen tycktes ej höra. Den gamle
låste dock upp lilla buren, och örnen förblev lika själsdöd och orörlig.
"Ack, lilla vän, vad har mänskorna gjort med dig!" utbrast med sorg assistenten
och gick. Han tänkte komma tillbaka senare för att se om örnen rört på sig.
Den vackre granne och ståtlige fågeln var fjärran från allt. Han blott tänkte på det
som ej var. Han såg stjärnorna, månen och lysande solen. Han svävade ärorikt i ett
gudomligt ljus högt ovan de vita böljande lysande molnen. Han såg andra örnar, han
talte med gamar och vråkar och åtföljdes av en beundransvärd falk. Han såg duvor
och hökar, han träffade glador och satt med den gamle och fryntlige fiskgjusen nere
vid havet och diskuterade höga och andliga ting. Han såg vännerna havsörnen,
ugglan och stäppörnen, skrikörnen, hökörnen, dvärgörnen, ormörnen och gamla
högdragna patriarkaliska kejsarörnen. Han hörde på Berguvens visdom, han jagade
framgångsrikt över ej rörda jungfruliga eviga vildmarker, hälsade vargar och såg om
de fällt något rov, såg livade björnar i träden kalasa på honung, högg rapphönor,