En örns berättelse - fritenkaren.se

"Jag kan icke förstå dig. Man kan icke tala med dig. Tror du ej på mitt ord får du
skylla dig själv. Jag har gjort ett försök att dig hjälpa och tjäna. Farväl."
Och den lilla kungsfiskaren flög på sina små glimmande vingar iväg.
"Jag kan icke tro på hans prat. Det är omöjligt att sådan lycka kan existera. Nej,
tvivlet besätter mig. Han var en mes som blott dillade. Han hade munväder endast
och pratade sagor och gav fantasier. Nej, sådana lurendrejare, örn, får du ej ta på
allvar."
Så tänkte den trumpne och modfällde kungsörnen, kastade sig upp i luften och
seglade bort. Lilla Isfågeln såg honom fara och hörde honom visst muttra: "Tropiker!
Så'nt trams!" Och den lilla fick tårar i ögonen och tänkte om stora örnen och världen:
"Ingen tror vad jag säger! Ingen tar mig på allvar! Jag är för vacker, min visdom
och kunskap för skön för att någon skall ta mig på allvar."
Han drömde helt sorgset en stund och for sedan till boet, till sitt egenhändigt
förfinade inredda bo, med en meter lång tunnel till ruvande väntande hustrun där
inne i jorden.
Men när örnen kommit ett stycke på väg så begynte han tänka och undra och
snart även ångra sitt uppträdande mot den lilla välmenande godsinta fågeln. Han
tänkte:
"Men tänk om han talade sanning trots allt! Tänk om jag nu försummat min
första chans till att finna vad jag så innerligt söker? Jag måste vända tillbaka och tala
med honom mera."
Han vände så åter tillbaka till tjärnen han talat med skimrande skönfjädrad
Isfågel vid, men han fann honom ej längre kvar där, ty kungsfiskare är så kvicka. I
stället begynte han söka. Snart spejade, letade örnen ivrigt och angeläget och ropade
också, men Kungsfiskaren var spårlöst försvunnen. Han frågade en fånig dum
gammal gök i en björk om den lilla Isfågeln, men göken svarade:
"Han är en svår en att finna om inte rentav omöjlig. Han skyggast och sällsyntast
är i hela vår skog. Han är dessutom snål och den minst generösa av alla. Kan du
förstå hur förföljlesemanisk han är? Hans liv är bara ekonomi och beräkning. Blott
för att hindra mig från att besöka hans bo för att där generöst deponera ett ägg och
donera en ättling till mig, som ju varenda fågel för övrigt låter mig göra, ty de förstår
samtliga äran därav, men kungsfiskaren icke; han gräver sitt bo under marken, och
dit kan man komma blott genom en lång och trång tunnel, och blott för att undanbe
sig mina artiga gåvor och fromma visiter. Han är inte klok i sin snålhet och
främlingsfientlighet. Kan du förstå det? Men han har dock en mera rolig kusin i
Australien, men han är omöjlig att tala med. Han skrattar ut alla bara."
Örnen fann göken en aning rubbad och snurrig och blev icke länge tillsammans
med henne. Hon verkade på honom som att en gång ha fått en ryslig chock, så att
hon för all tid blivit knockad och ej kunde ta något ansvar för något. Men länge
därefter så sökte han ropande efter den färggranna lillusen utan det ringaste resultat.
En duva han stötte på under sitt letande hade av slumpen hört örnens samtal med
Isfågeln och sade lugnt och med allvar:
"Min vän! Du har varit i staden och där kommit nära mänskorna. Hade du ej
varit där hade du varit klok nog att lyssna till den man av heder och ära som du nu
så bittert saknar och ångrar ditt dåliga uppförande emot!"
Så sade duvan, och örnen blev ganska beklämd. "Menar du att jag har blivit
smittad av människan?"
"Så kan man nog formulera det. Du stinker människa. Jag tror du har blivit
smittad av hennes naturfientliga sjukliga och destruktiva morbiditet,
sinnessjukdomar och attityder."
Strax därefter flög han iväg i sin sorg, ty han hade ej återfunnit sin Kungsfiskare,
som trots allt givit honom en svag glimt av hopp.
Han kom småningom ner till kusten. Där fann han en olycklig ejder.