En örns berättelse - fritenkaren.se

majestätiskt som en riktig rovfågel, och det är vackrare ju större han råkar vara, och
denna örn råkade just vara den allra största. Men det var bestämt något välkänt, det
var nå't bekant med den främmande örnen, som kom där emot honom. De styrde
kosan rakt in på varandra. Så plötsligt igenkände Kungsörnen sin gamle vän och
kollega. Han ropade:
"Havsörnen!"
"Kungsörnen!" ropade havsörnen genast igenkännande strax tillbaka. Och de
flög tillsammans och slogo sig ner på ett skär uti havet. Det var nära Fotö. Där
frågade de mycket ivrigt totalt ut varandra, men havsörnen hade sett fridsrikets
lustgård och paradisplats lika litet som Kungsörnen.
"Hav, endast hav har jag sett, endast eviga lidande svallande hav utav all
världens sorger," förkunnade havsörnen. Örnarna fortsatte tala se'n om allting
mellan vår jord och vår himmel. Men när de uttömt alla konversationsämnen
kom åskan dundrande, stormvindar tjöto, och regnet kom forsande skvalande
gisslande ner. Store Havsörnen sade:
"Ett sagolikt väder! Skall vi åter skiljas och fortsätta jakten på den obefintliga
fridsvärlden, som ständigt undviker oss, eller skall vi ge upp, resignera och avbryta?"
"Vi måste fortsätta tills vi en dag äntligt finner den, men låt oss söka den mer
effektivt hädanefter tillsammans. Du får leda mig över haven, och jag leder dig över
land. Låt oss nu ta oss upp ovan ovädersmolnen!"
De lyfte. Men stormvindar kastade dem inåt land, och de fann sig snart tvingade
att taga skydd under martallar ute vid Nordälvens mynning. Då kom till dem en
liten saktmodig stämma ur vattnet:
"Säg, är det herr Havsörnen och hans vän Kungsörnen, som jag stämt möte med
utanför Lofoten?"
Havsörnen sade: "Förvisso! Och du är den lax som för oss skulle utforska haven
och söka att finna ett paradis där. Säg, vad har du på resan till slut kommit fram till?"
"Ack, vänner! Det finns inget paradis där det finns mänskor! Så lyder min
slutkonklusion. Endast där icke mänskorna finns, där finns det alla tänkbara paradis,
och där finns lyckan och sällheten, renheten och allting gott. Överallt där ej
människor finns, där finns det även bergsäkra paradis. I varje skrymsle och klyfta
och däld, på var ö och vart skär, i vart vatten, var älv, sjö och bäck, i var skog, hos
vart träd där ej människan varit, och på varje berg, ja, på varje ren plätt där ej
människor nosat och trampat och fjärtat finns det oförstörda och fridfulla paradis.
Där blott naturen är endast naturlig och icke förändrad av mänskor till ett enda
grand, där finns det oförstörbara paradis. Och sådan helig natur finns i hela vår värld
överallt. Det blott gäller att akta sig för och att sky allt vad människor heter. Ty
mänskan är döden, fördärvet, den fria naturens odödliga fiende, ondskan och all
tänkbar gudlöshet och mord och svek och förbannelse."
"Det är ej alls något nytt som du kommer med, lax!" sade havsörnen. "Allt vad du
säger, det vet vi nog redan. Sök upp oss igen när du har något bättre att komma med.
Ge dig iväg nu, förrän jag blir frestad att äta dig upp!"
"Du är lika omänsklig som människan!" sade den fromsinta laxen och dök och
försvann.
Tysta var örnarna sedan en längre stund. Allt för dem doftade enbart av
nederlag. Tydligen fanns det ej kvar i vår värld någon människofri säker plats, ingen
fri natur kvar längre, utom i undantagsfall temporärt på de mest oåtkomliga ställen.
De böjde sig nästan för resignationen. De kände det båda och tänkte med sorg
samma sak.
"Jag bör nog återvända till hustrun min," mumlade havsörnen, "ty vi tycks här
inte alls komma någonstans längre."
Och Kungsörnen sade till sin gode vän, ödesbroder och granne kollega: