En örns berättelse - fritenkaren.se

"Vad fattas er, herre?" frågade örnen.
"Kan ni inte se det? Jag är ju döende! Är ni då blind? Ser ni ej vad som fattas
mig?"
"Nej. Är ni sjuk?"
"Om det ändå vore så väl! Nej, jag har blivit nedsmutsad av olja och kan icke åter
bli ren. Jag var nere på djupet på jakt efter föda och simmade uppåt mot ytan igen.
Jag kom upp med mitt huvud och fann där för sent att det stället på havet var fläckat
av olja, som mänskor släppt ut. Mina fjädrar, min dräkt och min hud är förstörd, jag
kan icke bli ren, vilket bara kan medföra döden. Jag kan bara kvävas och frysa ihjäl.
Jag ber dig att lämna mig. Var ej ett vittne till min stora vanära. Se ej min hemska och
nesliga död. Jag är icke en fågel mer, fläckad som jag är av mänskans förödelses
styggelse. Innerligt såsom en fågel till en annan fågel ber jag dig genast att lämna mig
här åt mitt öde. Far bort härifrån, och glöm att jag någonsin funnits!"
Örnen såg tårar på praktfulla olycksdrabbade gudingens bortvända kinder och
anlete, och han begrep att den arme menade allvar. Han ville dö ensam där fåglar ej
kunde bli vittnen till hans föga lindriga död. Örnen fann det bäst att göra vad ejdern
bad honom om. Han lämnade anden i sticket i trots mot sin egen vilja men helt
oförmögen att stanna vid ankans horribla ohyggliga dödsbädd. Han sågs av den
hopplöst dödsmärkta ejdern fly bort, och den döende frackklädde mästaren bland
alla dykänder, som dömts till döden av människors ansvarslöshet, slarv och
hänsynslöshet, för att ej rentav kalla det djävulskap, hov upp sin röst och lät höra sin
dödssång:
"Hur länge, o Gud, skall du låta det mänskliga släktet få vältra sig okunnigt i
giftig smuts, som enbart kan leda till döden för alla? Hur länge, o Gud, skall du låta
dem mörda oss änder och ej bara oss utan även de sälar och uttrar och svanar och
fiskar och gäss, som lever i fred utan att störa någon i havet och skärgårdarna? Hur
länge skall de få ostraffat smutsa och skada och döda naturen och haven? Hur länge
skall deras olja få parasitera på deras natur med blott döden som snar konsekvens för
oss alla? Hur länge skall vi, våra släktingar, vänner, kusiner och ädla anhöriga få
simma och dö i den smuts som de sprider på haven? O Gud, vi fått nog av all skit!
Gör snart äntligen slut på den olycksbringande dödande lort och pest som är de
galna mänskornas olja! Naturen har alltid fått lida för människan, för att hon skulle
beständigt få utveckla sig, göra framsteg och utbreda sig över världen på vår, alla
djurs, fiskars, fåglars bekostnad, men när hon av okunnighet i rent okynne blott för
att djävlas tar livet av raser och släkten och folk utan skuld, som ej ens står i vägen
för henne, och smutsar ner hela naturen för oöverskådliga framtider, går det för
långt. Att ta livet av fåglar i onödan är av den lastbara människans samtliga brott
genom tiderna det allra värsta, mest oförlåtliga, mest orättvisa och det mest gudlösa.
Straffa det brottet mot ditt universum, mot världsordningen och naturen, o Gud,
medans tid ännu är! Hela världens, naturens, allt livs, universums och rättvisas
Herre, o se till din tjänares lidande här i hans dödsstund!"
Så löd ejderns dödssång. Den klibbiga smutsen kröp in i hans hud och kliade
fruktansvärt över hela hans kropp. Hans hud kunde ej mera andas. Ju mer han
försökte att putsa, befria och rena sig från den stinkande smutsen, ju mer han kliade,
borstade, vårdade sig, desto värre blev pinan, den dödande oljan, som fläckat hans
vita naturliga och ovärderliga känsliga fjäderdräkt. Snart var han död i sin
hopplöshet, stora förtvivlan och vanmakt inför den orena vettlösa mänskans
förbannelse.