En örns berättelse - fritenkaren.se

och den fröjd som han deltagit i. Han var tacksam och lycklig och stannade kvar än
när vännen, som inbjudit honom till detta, hov upp vackra rösten och sjöng som en
operasångerska ut all sin glädje och kärlek till allt, för naturen, för mänskan, för livet
och för världens gudom. Och mänskorna inne i huset hörde hans röst, och strax
märkte örnen att fönster på olika ställen öppnades. Aldrig hade han upplevat maken
till afton. Han stannade där på grenen tillsammans med lilla grå jublaren under bar
himmel och lysande fullmåne över den vindstilla varma och fridfulla stjärnklara
vårnatten. Men innan han föll i sömn sade samvetets röst inom honom till honom:
"Glöm aldrig att du endast är en fågel."
Han insåg att människors lycka var ingenting han nå'nsin kunde få del i med
mindre än att han övergav moder natur och sin frihet. Han såg på den lilla sovande
sångaren ömt och med kärlek och lyfte försiktigt sedan från grenen, flög ut från all
grönska och lummighet upp mot den djupblåa ändlösa skyn med miljoner små
tindrande stjärnklara ljus och flög bort i den sovande natten förfriskad i hjärtat och
själen som aldrig förr. Han fick syn på en vakande uggla och sänkte sig ned emot
henne för att få frid i sitt hjärta i sällskap med visdom och disputation och skvaller,
förtal och ont hat mot den krigiska våldsamma onda och degenererade mänskan,
naturens och världens tyrann. Men bilden av lyckliga barnen och själarna där vid sitt
matbord dröjde likväl i hans sinne. Han visste att han aldrig någonsin skulle
förglömma den aftonen. Följande morgon flög han tillbaka till huset för att se vad
folket skulle begå under dagen. Och detta var vad han såg dem göra: de trängde sig
in i en liten och ful trång maskin med fyra hjul undertill. Därpå satte de bilen i gång
och for med ett rasande buller och vrål med rykande damm och omänskligt hög fart
snabbt iväg.
"Har då dessa mer godsinta mänskor ock helt övergivit naturliga tåliga vänliga
hästen mot konstgjort och konstlöst rullande fängelse?"
Något besviken följde han med dem noggrant ändå där familjen i farligt hög fart,
som de flesta, i sin lilla bil for med vrål in mot staden. Han såg dem från högan sky
och bevakade kritiskt maskinens framfart med minnet av fromma herr Igelkott uppe
i norr ganska levande alltjämt. Det var ej blott en utan tusende bilar som ilade
våldsamt skränande skrämmande in mot den väntande staden, som in i ett stinkande
avgrundslikt vidrigt svart hål för att alla försvinna i detta, men örnen såg endast till
den bil vars mänskor han kände, och ingen bilist såg till honom i skyn. Så med ens
hände det – det var re'n innanför staden. Den trånga bilen som han följde med kom
ut på en öppen trafikfri gata och ökade genast farten, naturligtvis. Men en bit längre
bort bakom kröken blänkte ett övergångsställe på vilket en ung fri person gav sig ut.
Av en anledning såg icke rullande lådans förare detta förrän det var sent, och
olyckan hände. Föraren kunde ej stoppa i farten och misslyckades med att väja förbi.
Unge mannen blev påkörd. Örnen såg blod högt där ovanifrån och förnam att den
unge var död.
"Ack, ni själar, hur lyckliga var ni ej senaste kväll, och nu kan ni blott gråta igen
över mänskligt förfall och elände! All lycka och glädje har grundligt förstörts av ert
övermod. Ack, stackars gyllene ungdom, så sorgfri för blott en minut se'n! Trafiken
har utkrävt ett oskyldigt blod, och familjen, så lycklig igår, får nu gråta och ångra det
resten av livet! Ack, arma högmodiga människa, rusad och bländad av jagets fåfänga
egoism till döds!"
Så löd kroknäsans sorg upp i himlen. Bedrövad släppte han bilen och fordom så
goda och glada familjen med blicken. Han hade sett nog av dem nu och lämnade
dem åt deras självvållade ve och elände.