En örns berättelse - fritenkaren.se

9.
Han sänkte sig över en stadsdel som såg pittoresk och gemytlig, idyllisk och
fridfull ut med gårdar och buskar och träd och små trähus. De var så förtjusande
vackra, de gamla och enkla naturliga husen, att örnen försiktigt för att ej bli sedd
vackert landade nere på en av de gamla idylliska gårdarna. Duvor satt uppe i
gårdsträdens grenar och kuttrade kärligt och vänligt. De var ju förälskade nu denna
årstid och märkte ej ens nye gästen från avlägsna vildmarker. Vid ett av hålen i
husgrundsmuren satt dock en råtta som likgiltigt åsett den främmande ädlingens
ankomst och landning. Den råttan var stor, brun och fet, lat och slö som en riktigt
förkrossande husmorsskräck. Örnen med sina förnäma fasoner från landet hälsade
artigt. Brunråttan svarade inte.
"Bor ni här i staden?" frågade örnen försiktigt.
"Förvisso," sa' råttan och kliade sig där bak.
"Den är vacker, den stadsdel ni bor i," fortsatte främlingen.
"Den skall rivas."
"Varför? Den är vackrast och fridfullast, mest pittoresk och naturligast i hela
staden. Varför skall man då riva ner den?"
"Därför att den är vad som kallas slum. Den är oren och icke hygienisk, modern
eller praktisk. Husen är gamla och helt otidsenliga, eftersom vi bruna orena råttor
och duvor kan frodas och leva bekvämt. Ja, det är bra att människor river dem. De är
ju äckligt förfinade, byggda med omsorg och noggrannhet, rikt utbroderade, fulla av
söta och sliskiga onödiga krusiduller. De äro ju byggda med fantasi, vilket hus nu för
tiden ej gärna får vara. De äro ju byggda för att deras invånare väl skall trivas. De är
ju ej lika varandra. De är ju unika. Ja, dessa förtrollande gamla och trivsamma
småhus är alla förbjudet förkonstlade, vackert personliga. Därför skall de alla rivas.
Barn har lekt här, familjer har skrattat, ibland har här sjungit skogsnäktergalar; allt
detta är skäl till varför de alla skall rivas. I stället skall gråa kaserner, som alla är lika,
byggas här. Träden skall bort, alla gårdar skall vackert försvinna, och i och med att
miljön blir utplånad så flyger naturen sin kos och kommer ej nå'nsin tillbaka. Så har
det gått till i många av stadens stadsdelar redan. Ock denna skall dö och ge plats för
steril funktionell stil, svart asfalt och anti-natur, som mer tidsenlig är. Ja, allt gammalt
skall bort, all kärlek och skönhet i staden skall utrotas för att ge plats åt
omänsklighet, kyla och hat och sterilitet. Endast nuet får leva. Ej någon människa
tänker på gårdagen eller den kommande framtiden. Så ser det ut här i staden. Jag
råder dig att fara hem till naturen, till skogarna, fjällen och vildmarken, där du hör
hemma, förrän du upptäcker att det är för sent. Här i staden kan du aldrig finna
någonting gott eller något som bidrar till livet. Här finns bara smuts och elände,
förfall, strid och vansinne och ond bråd död. Här måste man slåss för att klara sig.
Lagen här i staden är 'Äta eller ätas!' Den svage går under, och endast den starkaste
klarar sig. Annat är livet i fria naturen, där alla har allting tillsammans i ymnigt
överflöd."
"Men du är en fet en med mycket i magen, trots ditt hårda stadsliv."
"Ja, mänskorna skräpar som apor. De slänger och sprider sin mat, smuts och
ohyra var de än går, och mitt jobb är att hjälpa med renhållningsarbetet, som är den
högsta mest hederliga respektabla befattning som finns. Jag är såsom gamarna söder
om Alperna, och om du någonsin kommer dit på dina resor, (du rest ganska långt
redan, är det ej så?) så hälsa dem vördnadsfullt och med respekt ifrån mig. Jag
beundrar de gamla grå gamarna mycket."
"Jag själv är en asätare liksom gamarna."
"Jaså, det visste jag inte! Det hedrar dig! Då är ju vi två kolleger! Men jag är det
inte på samma sätt, ty jag är endast en sann parasit, och jag parasiterar på
människan, den största bovparasiten av alla, som blott skräpar ner och förstör all