En örns berättelse - fritenkaren.se

världen rest runt många gånger. Han bör kunna giva en sökare av trygga världar
som du en del upplysningar. Hennes namn är, som du känner till, Silvertärna. Hon
finns vid Bohusläns kust. Far nu väl." Så sade bävern med glänsande ögon.
"Tack för ditt råd," sade örnen. "Lev väl."
Och han lyfte på sina gudomliga majestätiska vingar, svingade sig upp mot solen
och lade på minnet den sällsamma vänliga stora sjumilaskogen, som sträckte sig från
söderns ljushorisont till den mörkare nordens. Ett ändlöst och ogenomträngligt grönt
hav, så smaragdgrönt som havet ibland är azurblått, utbredde sig inför örnens
konungasyn, och han tänkte:
"I sanning var det ett misstag av människan att ge sig upp hit och störa den
ljusblåa eviga paradislika himmelens frid. Men kan människan möjligen till och med
smutsa ner himmelen och så förgifta den luft som hon andas? Det vore just likt
henne." Och han flög vidare.
5.
Och han flög dag och natt över Värmlands och Dalslands sjöar och älvar. Vid
Lelången talte han länge och väl med en skönhet till andfru och fortsatte sedan mot
söder. Men över en å greps han djupt av smärtosam syn: vid ett människokraftverk
försökte en ensam förtvivlad lax forcera den vall av sten och cement som mänskor
uppdämt den oskyldiga ån med. Örnen for ner för att språka med kämpande laxen.
På stranden stannade han och gav laxen en hälsning, men laxen var döv för ljud
ovan sitt element. Vid en trädrot beundrande sin egen spegelbild satt en fet groda,
och då vände örnen sig till denne gentleman:
"Säg, ids du tjäna som tolk mellan laxen och mig?"
"Gärna det!" var den hurtiga grodans svar, och han hoppade raskt ner i vattnet,
inväntande örnens paroll.
"Fråga laxen: hur mår ni, herr Lax? Jag ser att allt ej är som det ska. Kan jag
hjälpa er?"
Grodan dök ner och kom efter en stund upp till ytan igen. Han var ej lika glad
som förut, och han sade:
"Herr Lax är i sanning olycklig. Han sade så här: 'Det är verkligen ädelt av store
kung örn att bekymra sig för mig, men för mig finns inget hopp. Ack, jag är dömd,
förlorad och olyckligast på vår jord! Jag har kämpat här nu i fem dagar och nätter vid
detta förfärliga fall, som ej fanns här förut. Den här ån är min barndomså; jag växte
upp här och levde här lyckligt som barn tills jag reste till havet. Som fullvuxen har
jag förut vänt åter till barndomens ängder en gång för att leka och svärma och älska
som alla andra, men då var ej detta helt nya omänskliga hinder i vägen. Jag längtar
så till mina sjöar och lekplatser, jag har ett hem upp i skogen!' Och utmärglad, bitter,
förtvivlad samlar han krafter för att ånyo ta upp sin kamp med cement och betong
och maskiner. Han kände sig nästan förnärmad av din nobla erbjudan om hjälp och
sade bestämt att han ville klara sig själv," sade grodan, och örnen lät höra en suck.
"Ack, vi arma förtappade själar! Vad skall det till slut bli av oss stackars djur, helt
förvista från människors hjärtan och hänsyn! Men tack skall du ha, lilla groda, och
hälsa herr Lax att jag alltid skall hedra hans minne."
Varefter han lämnade marken och gled upp mot härliga skyn, buren av ädla
härliga vingar. På vägen mot kusten allt längre mot söder och varmare trakter föll
hans blick en dag på en lycklig ormvråksfamilj vid sitt rede. Han dök ner och gästade
hos dem och talade länge om världen och diskuterade med dem om aktuella och nya
företeelser i tiden, men när generösa och trevliga ormvråkspappan bad att få bjuda
sin örnvän på middag i deras rymliga nedärvda rika och praktfulla bo, där det fanns
mat på lager i myckenhet, tackade örngästen nej med en ursäkt. Han var van att fasta
och ville ej unna sig sorglös förkovran och matglädje ännu.