En örns berättelse - fritenkaren.se

hundratals skyhöga liknande hus i närheten. Högre än varje kyrktorn och klocktorn
är husen; den annars så vackra stadssilhuetten med gamla och sirliga koppartak,
tinnar och torn är alldeles förstörd. Man ser skyhöga själlösa klotsar blott i varje
väderstreck. Staden är blott skräckinjagande för varje oskyldigt barn. Värst är ljusen
som bländar på natten. Man kan ju ej sova för alla de bländande gatlyktorna och de
hemska vrålande dånande galna bilisterna, som bara ilsket och utan pardon kör ihjäl
varandra. Och värst av allt är, att man i varje stad har berövat oss människor vår
mest väsentliga frihet: att nattetid kunna se rymdens oändlighet. Man ser ej
stjärnorna längre i staden. De bländande ljusen har tagit bort stjärnorna för alla
mänskor från himlen. Ja, staden är bara ett rysligt förpestat svart hål av elände,
förtryck och förnedring."
"Det är icke alla som kan se vad du ser."
"Det är för att jag än är barn och ej lärt mig att prata på människors vis. Jag
bekänner för dig, att jag ryser för den stund då jag blir tvungen att avstå naturen och
lära mig människoseder."
I samma ögonblick hördes ett gällt rysligt skri från en fullvuxen kvinna. Det var
flickans moder som upptäckt sitt lilla barns förtroliga umgänge med en livslevande
rovfågel. Örnen blev skrämd och flög upp, barnet rycktes av modern med våld
därifrån så att lillflickan började tjuta av smärta, och örnen, som nu fått nog av den
tokiga staden och flög ovan taken mot söder, tänkte:
"Förbannade människokvinna! Allt ska mänsklig dumhet förstöra! Vår
konversation var ju riktigt givande, trevlig och intressant! Måtte flickungen ej bli
fördärvad av ruttna och inskränkta mänskan liksom alla andra!"
Men i sitt hjärta visste han likväl att flickan var dömd till att uppväxa och bli
liksom alla andra fördärvade blinda och döva förstockade fördomsfulla och hopplöst
sjukt ignoranta personer av människorasen. Men när han så flög över taken så blev
han för första gången för dagen väl observerad. Från gatan skrek pojkar:
"Se örnen!"
Och överallt såg örnen människor som såg med glädje och vänlighet rakt upp
mot honom. På husens balkonger sågs gamla personer med ljusa och upphöjda
ansikten blicka mot honom, vid fönstren sågs nyfikna blickar, gatuarbetare hejdade
arbetet för att se ståtliga fågeln, och så överraskad blev örnen av detta att för något
litet kort ögonblick slog han sig ner i en kyrka högt uppe på berget. Han satte sig i
dess torn, och han trivdes där i det att han där fann den frid, som han ej förr i staden
känt av. Duvor kuttrade stillsamt där, och i klocktornets mörker låg snarkande
fladdermöss uppe i taket. Kungsörnen frågade duvorna:
"Säg mig, vad är det för sällsam naturlig och säregen frid som här härskar i
tornet? Jag trodde att människor ej var förmögna till någonting sådant."
"Du sitter i Masthuggets kyrktorn," förklarade duvorna, och vackre örnen flög
värdigt med lugna och sävliga vingslag vidare söderut, och så länge han var inom
synhåll för staden såg vackra beundrande människors blickar upp till hans färd och
följde hans fina gestalt tills den långsamt försvann emot söder i röda och rosa och
andra ljuvliga färger som dagen tonade bort i. När solen gick ner och skymningen
kallare blev var re'n örnen långt bortom och utanför staden, den farliga icke naturliga
människans farliga icke naturliga högborg. Långt borta förblev han.
11.
Men när han en dag satt i dystra tankar och vilade sig vid en källa fästes hans
uppmärksamhet vid en liten och färggrann tätting, som fiskade djärvt vid sjöns
utlopp: han dök ner i vattnet på huvudet och kom igen upp med småfisk i näbben.
Vår örn kom artigt och stillsamt med frågan:
"Vem är du, o mästare på att fiska?"