En örns berättelse - fritenkaren.se

"Hur är ni så säkra på det?"
"Far själv ut och se efter!" var pappans bestämda svar.
Och den unge och starke lade de orden på minnet och begrundade dem mycket
länge och väl. De förföljde hans sinne och kom i hans drömmar på nytt tills de nästan
liknade en fix idé. Snart såg han de profetiska orden som något av en ödets maning.
Han smakade på dem och såg deras frukter och konsekvenser i vackra visioner. Till
slut blev de för honom ett tydligt livskall. Han såg det till slut som en uppgift för
livet att ute i främmande världar flyga omkring för att se om det någonstans funnes
en värld som ej mänskor förstört och samtidigt se och ta reda på hur kamrater och
andra djur hade det i främmande världar. Ingen fick del av hans planer, och en dag i
maj gav han sig plötsligt iväg. Han sågs flyga högt ovan den vidsträckta dalen. Alla
som då såg mot himmelen såg hans sällsamma härliga form och figur: en
förunderligt fängslande syn. Både människor, rådjur och bävrar gav akt på hans flykt
och berättade för andra djur och bekanta om saken. Det blev diskussion bland eliten i
hela den urgamla bygden, bland mänskor och ugglor och järvar, som såg hans avfärd
mot söder såsom ett aktningsvärt omen. Hans kraftiga välväxta vingar bar honom
upp emot skyarna högt över vidsträckta jorden och fyllde hans själ med en känsla av
frihet och kraft. Här i luften, om ej någon annanstans, härskade ändå ej våldsamma
onda farliga fula omänskliga människor.
Strax hördes borta i fjärran ett ljud som han aldrig i sitt unga liv hört förut. Det
var ett ont ilsket brummande surrande småningom öronbedövande oljud, som tilltog
i skräckinjagande styrka.
"Vad är det för fågel som låter så där?" tänkte ynglingen, varpå han spejade åt
alla väderstreck. Borta i öster sågs något ofantligt och fågellikt men föga levande
väsen i fruktansvärd fart och med vrålande rytande styra i rakaste riktning mot
honom i syftet, antagligen, att attackera just honom, den ensamme. Sådant var
jättens, vidundrets och drakens otroliga utseende att vår örn icke kunde förmå sig till
att taga djuret på allvar. Han greps av ett oemotståndligt begär att se närmare på det
absurda odjuret. Sådant det verkade kunde han blott vara skeptisk inför det.
Bedövad av vrålet, förblindad av jättens förfärliga fart och berusad av farans
ofattbara förfärlighet lät han den vrålande fågeln med styva orörliga vingar styra
rakt på honom. Han ville se denna otrolighet i vitögat. Störtande kom den mot
honom. Den hade ej två ögon som alla andra men minst ett par dussin. De måste ha
sett honom, ty med ens skedde något med vingarna, och plötsligt så väjde den nedåt
för honom. Innanför några av ögonen hann han se några stirrande
människoansikten. Då fick han nog. Det räckte för honom. Han flydde mot bergen.
Men människovidundrets väjning för honom blev katastrofal. Planet hade för honom
väjt nedåt och litet åt sidan och störtade nu mot ett plötsligt uppstickande fjäll. När
han såg efter människofågeln såg han hur det räddningslöst kraschade i en kaskad
av brinnande lågor. För honom hade det väjt, men det hade ej kunnat väja för berget.
Han tänkte:
"Vad är dessa mänskor för ena? De är gjorda för ett liv nere på jorden, som
björnar och kronhjortar. Varför flyger de då? Naturligtvis kan det bara gå galet.
Dessutom har de nu smutsat ner och förstört hela nordberget och gjort det till en
avskyvärd plats för många år framåt, där ingen kan bo eller landa. Jag hoppas ej
vänner var bosatta där. Ja, när människor flyger så flyger de bara i luften."
Och vidare flög han mot väster, en aning besviken över att människor ej ens lät
himmelen vara i fred.