En örns berättelse - fritenkaren.se

tjädrar och orrar, såg feta små ripor och vaktlar och järpar i ljuvlig oändlighet. Harar
och rådjur, renar och kronhjortar, dovhjortar, älgar och vildsvin kom parvis och
klungvis störtande ut ur snåren och fram genom skogen. Hackspettar, lärkor och
sångare, trastar och bofinkar gav dess musik. Även domherrar, finkar och sparvar,
steglitsor och starar och mesar, ärlor och svalor hörde han rösterna av. Han såg
manfår och gemsar, stenbockar och andra vilda getter och bockar störta sig över de
svindlande stupen och höjderna uppe i bergen. I skönhet och gracilitet sänkte
svanarna ner sig i segelflykt över av människor aldrig än krusade vattenytor med
högburna gäss och snattrande änder som avlägset sällskap. Han såg i en vik från en
strand vackra lommar röra sig sakta. Bävrar arbetade, uttrarna lekte, grävlingar
städade hemma i gryten, snäpporna pep, gick och vadade, spovar och vipor sjöng
ömt och klagade, sorkar, lämlar och möss skötte sina familjer, rörhönan värpte,
mullvadar bökade, rördrommar bölade, ormar och ödlor låg stillsamt och lättjefullt
solande sig, och korpen, hans goda allvarliga vän, kom och frågade honom om råd i
en svårbedömd sak. Han såg vackra smidiga vesslor och hermeliner och mårdar jaga
i osynlighet, han såg räven, den sluge, och lon, den demoniske, smyga i skogen.
Brakande fram genom snåren kom frustande mäktiga stora visentiska oxar, och
kärren var fulla av sumphönor, sothönor, rallar och hägrar, storkar och tranor. Han
svävade över ett tranornas balställe utan att störa mazurkan. Vid stränderna fiskade
tärnor och måsar och trutar. Han såg även floderna, älvarna, åarna och alla sjöar fulla
av hoppande lyckliga laxar, små abborrar, sluga och hungriga väldiga gäddor och
smidiga ålar, gösar och störar, lake och löja, braxen och kraftiga kräftor. Han såg ock
i kärren vilt musicerande sällskap av grodor där kväka och åbäka sig. Överallt fanns
det mat, liv och frihet och rymd i oändlighet och framför allt allt livs källa och
ursprung: det stora och signade alltid så underbara gudomliga rena och strålande
ljuset. Och över allt detta flög han ständigt högre, och högre än han nå'nsin varit i
livet, så att hela jorden försvann och blev mindre och dess horisonter framträdde
med en ständigt mer tydlig rundning – han höll på att lämna planeten och flyga rakt
ut mot de eviga stjärnorna för att omfatta, besöka och sprida sin kärlek till andra
planeter. Han såg sig helt ensam, totalt suverän och omfattande hela jordklotet med
svindlande kärlek – allt detta drömde han om där han satt på sin pinne för varje
minut alltmer nära vad fångenskaps grämelser och apati alltid leder till: döden.
Han undrade om han alltjämt kunde bruka sin syn. Han försökte att urskilja
omgivningen men såg icke gallret framför sig. Hur han än sökte att urskilja det så såg
han det icke. "Har synen min slappnat totalt?" tänkte han. Med försiktighet trevade
han mycket långsamt med en fot emot det men kunde ej heller känna det. Han steg
då ner från sin pinne och stack ut sin näsa ur buren. Stilla var han ett ögonblick. Så
plötsligt lyfte han och flög med utbredda vingar bort genom rummet. En mänska
kom in. I just samma ögonblick kom även juden tillbaka från det andra motsatta
hållet. Mänskan i dörren skrek:
"Vem har släppt ut fina örnen?"
Men fågeln flög mot honom, satte sig rakt på hans huvud, slog klorna däri och
ryckte ut hårtestar, munfull och munfull på nytt av dem. Därefter flög han vidare ut
emot ljuset. Han flög mot ett fönster, och sådan var kraften att fönstret splittrades.
Fågeln var fri. Han beklagade dyrbara fönstret och ångrade skadan, alltmedan han
höjde sig högre och högre mot ljuset. Juden såg genom fönstret hans flykt.
"Ja, flyg bort nu mot moder natur, och kom icke tillbaka till oss hänsynslösa och
dumma okunniga negativistiska sjuka och hopplösa människor."
Mannen som blivit så sliten i håret kom fram till den gamle och oskyldige
assistenten med händerna ängsligt om huvudet och ställde aggressivt frågan:
"Vem är du?"
"Nummer två åtta noll nio två noll sju fem nio två," löd hans svar.