En örns berättelse - fritenkaren.se

som en skugga kom över hans blick ifrån ovan och såg aldrig Rock komma farande
för att förhindra hans fall. Sedan var allting svart.
När han vaknade upp var han hemma hos Rock, men där var även en annan
fågel av samma kaliber som han inte kände.
"Var är jag?" försökte vår örn orientera sig, groggy som han allmänt var. Och den
främmande väldiga fågeln förklarade vänligt:
"Du är nu i Finland."
"Och vad gör jag här? Vem är du?"
"Du blev skjuten till döds av en girig plantageägare med akut paranoia, men
Rock kunde rädda dig och förde hit dig. Jag är fågel Fenix, hans bror."
"En så'n ära för mig," sade örnen försiktigt.
"Ej alls. Det var bara ett nöje för mig. Jag anlitas så sällan numera. Är det något
mera som jag kunde göra för dig?"
Örnen tänkte. Så svarade han: "Jo, det är det. Jag är nu rätt trött på min eviga
resa, som aldrig tar slut, och jag lär aldrig finna så lätt vad jag söker. Kan ni
sammankalla ett råd, helst med rovfåglar av samma slag och på samma nivå som jag
själv, så att vi kunde många tillsammans begrunda och i bästa fall komma fram till en
lösning av digra problemet med människan?"
Fenix och Rock gav varandra en leende blick, och Rock svarade:
"Det vill vi gärna." Och de satte genast i gång med att organisera århundradets
viktigaste konferens.
16.
Det var ute i skärgården som rådet kallades samman, och örnen var ordförande.
Han kom genast till saken:
"Vänner och fränder och släktingar, tack för att ni kommit hit. Jag har kallat er
samman för att be er svara på er broders undran. Säg, har ni nå'nstans sett ett land
där det ej funnits fiendskap eller förföljelser, där djur har kunnat få leva i fred för
varandra och för alla människor och där blott godhet och kärlek och frid har regerat?
Ni örnar som har rest omkring uti hela den vida oändliga världen, säg, har någon av
er fått se vad jag sökt, eller är läget hopplöst, som det alltid varit för mig under mina
oändliga vandringar?"
En gammal vithårig ädel fin Glada besvarade frågan, när ej någon annan haft
något att säga till saken. Så talade Gladan med djupsinnig röst:
"Jag har sett trappar, vildhöns och sumphöns och spräckliga morkullor och
beckasiner så stora som strutsar. Jag har även sett korpar stora som fullvuxna
praktfulla festliga komiska löjliga påfågelsuppklädda stolta kalkoner och trastar så
stora som svanar och fiskgjusar stora som jättekondorer, och skogar och urskogar,
regnskogar stora som Asien, och trän ännu högre än all världens skyskrapor och
Eiffeltornet, och snäckor så stora som skutor, och havslommar stora som fullvuxna
kungsörnar; medlemmar av världens flygexpertis, vackra svalorna, stora som änder,
och kängurur stora som jättetrögdjur, vida träsk lika stora som hela Turkiet, och
strutsar mer färggranna och mer exotiska än högtidsklädda stoltserande påfåglar,
lyrfåglar och andra paradisfåglar. Jag har även sett mastodonternas rike och
mammutarnas, jag har sett ädla havskräftor stora som sälar; ja, allt har jag sett som
alls finns att betrakta i världen, men icke det rike där någon själ har kunnat leva i
fred för sin granne."
Det uppstod en tystnad. Så sade en annan örn:
"Överallt i hela världen får vi arma djur gå och lida och utstå förföljelser, ofrid
och eviga kval genom människans inkräktande i naturen. Nu frågar jag er: är det rätt
att förfölja och motverka, hämnas, bestraffa och resa sig mot mänskans grymhet i
uppror och ge mänskan vad hon förtjänar för sina huseringar hos oss? Säg, är det