En örns berättelse - fritenkaren.se

2.
Nära gränsen mot Norge befann sig en ensam och sorgmodig järv. Örnen såg
honom nere på fjällsluttningen, styrde ner mot den arme och frågade honom hur det
stod till.
"Ack, jag stackars olycklige!" kved den ledsne och ensamme järven. "Jag flyttar
och flyttar, och ingenstans får jag nå'n ro."
"Inte kan väl samerna köra dig ur landet?"
"Nej, kära samerna har jag ej något emot, men de grymma och malliga männen
från söder är min stora olycka. Medelst maskiner, vidunder och hemska traktorer far
de omkring överallt, skrämmer bort oss, förstör våra bon och gör slut på allt liv i
naturen. Man kan ej ens ta sig en middagslur utan att de kommer farande ur varje
snår på förfärliga vrålande snöscootrar, som de ej själva ens ser att kör sönder allt liv
i naturen. Jag arme! Min hela familj är förlorad och slut, och jag själv är snart ute ur
leken också. Jag blott flyr och flyr vidare, vandrar och irrar allt längre bort till fjärran
länder och trakter, där ständigt blott nya och hemskare fasor och faror väntar mig.
Ve mig, jag arme!"
Så sade den sörjande järven och vandrade vidare bort medan örnen med vemod
såg efter sin vän. Snart lyfte han dock på nytt och for bort över snötäckta landet. Han
styrde sin kosa mot bergen i väster och kom snart till Norges oändliga ryggar av
höga aldrig upphörande eviga ödsliga fjällkedjor. Över dem for han och kom så till
väldiga brusande stormiga havet, den mäktiga gråa och kalla men rika Atlanten. Han
hade ej någonsin sett havet förr. Han var aningen rädd först men greps se'n av
makten och oändligheten, den väldiga storheten som detta hav så berusande fyllde
hans fastländska sinne med. När han så satt på en klipphylla ovanför stranden kom
plötsligt en frände och höll honom sällskap.
"Vad gör du vid havet, kusin?" löd den mörkbrune ädlingens tilltal. En havsörn
var han och som sådan helt grann.
"Jag söker på jorden en plats som ej mänskor kan finna och störa, fördärva och
tömma på liv, exploatera och döda."
"Du var mig en sällsynt gestalt. Har du funnit en sådan?"
"Ej ännu. Men vem är du? En havsörn jag ser att du är, och som sådan jag hälsar
dig såsom en frände, men var har du din respektabla familj?"
"Den är död," sade havsörnen bittert. "Den siste av hela min ätt ser du här
bredvid dig, den ende som ej dukat under av hela min ätt."
"Hur många var ni en gång?"
"Jag hade tre syskon, två systrar och en liten broder. Min broder blev fångad av
mänskor och dödad. Min äldsta och vackraste syster dog av förgiftning: hon åt av en
sjöfågel som blivit smittad av någon av dessa livsfarliga gifter som mänskorna
sprider omkring sig i okunnighet varhelst de huserar. Min andra jungfruliga syster
blev även förgiftad på likadant sätt."
"Vad är det för gifter du talar om?"
"Känner du inte den mänskliga gamen, hyenan, vår orm i vårt annars så ljuvliga
paradis? Vet du ej att vart hon än ställer kosan är hennes spår död och fördärv, säker
undergång, sjukdom, pest och förbannelse? Har du ej sett våra smutsiga hav och alla
de stränder som mänskan gjort svarta av olja? Om du så sätter en fot i den mänskliga
ondskan, vars kroppsgestalt oljan är, är du säkert död inom kort. Jag har sett många
tusenden döda havsfåglar ruttna vid svarta och smutsiga stränder, och allt vad de
gjort för att stinkande drunkna i smutsdöden var att i misstag sätta sin fot i den
mänskliga oljan. Det finns ej ett hav som ej mänskor fördärvat, förvandlat till döende
smuts och berövat naturen. Förlåt mig, jag skrämmer dig, men jag är själv en som
lever av havet." Han tillade stilla med nedslagen blick de bevingade orden: "Jag ber
dig om ursäkt för mitt hemska hat och min vrede mot mänskan, väl medveten om att