En örns berättelse - fritenkaren.se

fiskaren, som alltför väl såg hur iver och hopp brann i ögonen på dem som eld.
Kanske tänkte de att det fanns land strax i närheten, eftersom möjligen örnen var
kommen från land? De viskade, tasslade, talade hemligt tillsammans, och örnen
vågade sig allt närmare. Plötsligt, när örnen var inom hörhåll och skrämmande nära,
hov en av de skeppsbrutna männen upp rösten och ropade innerligt upp till den
ensamma örnen:
"O fågel! O helga välsignade havsörn, om du kan förstå oss och känna för oss,
vårt elände, vår nesa och hopplöshet; om du naturen till trots har förstånd, så hör
oss! Vi vet ej var land är. Vi vilse och skeppsbrutna, olycksförföljda och halvdöda är
efter veckor till havs i den här öppna livbåten! Visa oss, om du förstår oss, åt vilket
håll land är! O, led oss, du granna och skickliga mästare, luftelementets och himlens,
naturens och stormens betvingare! Flyg framför oss och visa oss riktning mot land, o
du starke och sällsamme luftriddare!"
Så löd sjömannens enträgna rop. Nå'nting slikt hade ungörnen aldrig sett maken
till eller förut varit med om. Med allt större nyfikenhet kom han varligt allt närmare i
sina svepande cirklar. De utsatta männen var frusna och blå och såg hjälplöst med
bedjande blickar mot honom. Var han nödd och tvungen att hjälpa sin största och
enda förbannade herre och fiende då? Skulle han snällt förbarma sig över den ras
som utplånat och dödat alla hans vänner, föräldrar och släktingar, och som med iver
försökt och på ett hår när lyckats att utrota hela hans folk? Dessa tankar brann i hans
hjärna ett ögonblick innan han dök ner mot båten snett bakifrån rakt emot vinden.
Han strök tätt utmed männens hjässor och sköt i den rakaste linje igen över havet,
beskrev där en båge och återkom till ursprungsställningen. Åter dök rovfågeln ner
emot livbåten i exakt samma linje, kom ut mot havet igen, vände åter tillbaka och
fortsatte tecknet. Han lärt det för länge se'n när han i boet var liten och umgicks
bland annat med bin, dessa klyftiga och oansenliga varelser, av vilka han fått en
medlem till kompis, som en gång berättat för honom hur de, när de funnit en
honungaskatt, brukat visa varandra i vilken riktning den låg med att flyga som
havsörnen, fiskaren, kungen från land som behärskade havet. De svältande männen i
båten förstod snart att den stränga och dystra fågeln förstått vad de menat och blev
helt utom sig av glädje, förtjusning och hopp. De skrek vilt triumferande till
varandra:
"Han fattar galoppen! Han visar oss hem! Hurra!"
De var galna av glädje och rörde sig så i sin båt att den allt utom stjälpte.
"Men låt oss nu strax börja ro innan fågelfan lämnar oss!" föreslog en, och de
följde förslaget. Bevingade varelsen visste ej varför han gjorde det, men han lämnade
icke de skeppsbrutna i första taget. Igen och igen flög han nära inpå dem i riktning
mot kusten och utan att männen försökte att hugga och skada och anfalla honom.
Ibland blev han tveksam och gjorde en extra vid båge bort från den ensamma båten
och undrade om det var nog nu. Men åter och åter kom han tillbaka hur långt han än
flög bort emellan. Så länge som männen satt roende vid sina åror kom trogne
Merkurius tillbaka och visade ännu en gång rätta kursen. Så arbetade hela natten
uttröttade männen, tills morgonen kom och den röda hoppgivande rodnaden lyste
upp himlen och havet. Då den vilda kulingen nu hade slocknat, var skyn nu så
molnfri och fullkomligt blå som den bara kan vara för ensamma briggar och seglare
ute på öppnaste tystaste havet. Och männen i nödläge ropade då till sin hjälpare
sänd ifrån himmelen:
"Tack skall du ha, vår välsignade kompis! Nu har vi vår moder välsignade solen
att ty oss till fram till den kust som vi tack vare dig redan ser långt i fjärran. Den
hjälp som du givit oss tackar vi för! Ack, om än det var möjligt för oss att betala
tillbaka!"
Men örnen var redan på väg bort från tacksamma männen. Han hade gjort sitt
och var icke mer så angelägen om att höra människors prat. Det var gjort nu, och