En örns berättelse - fritenkaren.se

eller med det mera pampiga namnet herr Orangutang. Men vad för er från Norden,
förträfflige kungsörn?"
"Jag söker ett paradis. Vet ni om det någonstans finns helt orörd och helig natur
dit ej mänskor kan komma och inkräkta?"
"Det finns det väl överallt. Överallt finns det dälder och lunder och gömställen
som mänskan förbigår. Jag är en sann optimist, fastän hela min ras nästan utrotats.
Förr fanns det orangutanger i hela den gröna och varma och tropiska delen av Asien,
men nu finns mitt folk bara kvar på en del öar söderut ute i havet. Här inne i
fastlandet är vi blott få kvar. Det människan är som har utrotat oss utan orsak, hur
fridfulla, harmlösa och anspråkslösa vi än alltid varit. Det finns inte nå't mer
ordentligt djur i hela världen än vi. Varje natt går vi noggrant pedantiskt och lägger
oss i sängar som vi helt själva har bäddat. Finns det någon mänska i världen som
bäddar sin egen säng varje dag till sina döddagar? Nej, endast vi fromma skogsmän
är så pass ordentliga. Människan kan inte lära naturen nå'nting, men naturen är
människans eviga lärare, som icke människan nå'nsin blir fullärd av. Så dum elev är
den korkade människan nämligen."
"Har ditt folk verkligen aldrig gjort någonting för att bli sorgligt förföljda av
människan? Har mänskan verkligen utrotat er endast genom en nyck? Nej, det tror
jag ej. Hon har ej någon som helst glädje av er som döda. Ert kött smakar illa, och
pälsen är tovig. Nej, så dum är människan ej att hon dödar er helt utan skäl."
"Det värsta är inte att människan utrotar oss, utan hur hon därmed går till väga.
Vad gör hon? Hon stjäl våra barn, och hon tänder eld på våra skogar."
"Men varför i all friden stjäl mänskan era barn när hon har egna? Och varför
skulle hon sätta i gång med skogsbränder, som ju kan sprida sig till hennes egna
samhällen?"
"Det har jag undrat i hela mitt liv. Men den konstiga människan är så absurd. Av
en del resenärer med vingar som du har jag hört, att de barn som hon stjäl ifrån oss
skickar hon sedan utomlands blott för att dessa barn sedan på livstid skall inspärras i
zoologiska trädgårdar."
"Ja, nu liknar det något. Det stämmer med människans mönster."
"Den enda förklaringen till varför hon gör upp skogsbränder tror jag är den, att
hon vill röja skog, men så är hon så ansvarslös, så att hon genast förlorar kontrollen
på branden som hon satt i gång. Och så brinner vår värld, våra urskogar och hela
landskap och öar upp för mänskans skull, för att hon inte vet vad hon gör. Sedan kan
inte människor ens bo i området mera."
"Ack, ditt vittnesbörd får det att vända i magen på mig. Den där mänskan tycks
bara bli värre och värre. Jag står inte ut!"
Och han lyfte och orkade ej mera höra på orangutangen, som sorgmodigt
blickade upp efter honom och sade:
"Förlåt mig, min vän, att jag tydligen lyckades med att chockera dig, men det var
inte alls meningen. Ty, du förstår, jag är ändå en sann optimist." Och han skalade
sorgmodigt åt sig en mogen banan och åt upp den.
Kungsörnen visste dock ej att hans vän fågel Rock aldrig lämnat sin skyddsling
ur sikte, ty Rock kände ansvar och kärlek för tankfulle örnen. Den store herr Rock
hade alltsedan avskedet följt lilla örnen på avstånd och icke släppt honom ur sikte,
samtidigt som han inte låtit sig upptäckas av gode örnen. Men nu flög vår örn mot
tätt överbefolkade områden, och Rock greps genast av oro för faran. När örnen så
flög över en fin plantage tänkte dumme plantageägarn:
"Här kommer en sådan fågel som plundrat vår hönsgård ibland."
Och han höjde geväret mot fågeln i skyn. Detta såg fågel Rock med sin
röntgenblick, gav upp ett skri och försökte att flyga till undsättning, men skottet
small. Örnen störtade ner mot plantagen. Han upplevde bara att någonting mörkt