En örns berättelse - fritenkaren.se

vingar liror och stormsvalor sväva och myllra, bedårande tordmular, ömsinta alkor
och även som gäst en och annan gudomlig och kunglig förnäm albatross. Där var
tärnor och trutar och små lunnefåglar, dessa så särpräglade melankoliska ömsinta
fromma havsfilosofer. De båda havsörnarna strök utmed havet med hanen i täten
och kom mycket nära en sådan grällt näbbad besynnerlig havspapegoja. På hanens
bevåg blev det tilltal och konversation. Han såg ut en som var mera ensam och
fridsam och skild från de andra och ställde sin fråga till honom:
"Vad tycker du, clownnäbb, om människan?"
Lustiga fågeln såg upp och svarade rättframt:
"Mänskan? Vem tänker på människan? Vad är väl hon? Blott ett livligt och
levande väsen liksom alla andra. Förvisso har hon ställt till med skandal och stort
krångel i världen ibland, men vad är väl sådant i längden? Visserligen har hon
mördat och fångat och halshuggit, uppätit, slaktat och utrotat raser och folk, hela
samhällen, städer, familjer och släkten och inte minst av de mest hjälplösa,
godtrogna, kloka och vackra, begåvade och de med varmaste hjärtat. Få raser har
blivit förföljda som vi, och få själar har sett flera vänner och släktingar slaktas än jag,
den som minst hatar mänskan av alla av henne så kallade vilddjur. Och vem kan väl
glömma vår vän, glade lekfulle fromme så varmt generöse och vänlige fullkomligt
utdöda Garfågeln? Men vad betyder väl sådant? Hur fåfänga äro ej människans
härjningar! Vad hon än gör kommer någon att vidare leva och trotsa hans ondska
och våld, all den skräck, död och fasa han sprider och skratta åt honom när han
sedan i något krig sopas bort från naturens och jordens yta med all sin odräglighet,
ohyra, smuts och fördömda nerlusade fåfänga. Moder Natur segrar alltid till slut. Ej
mänskan i all sin triumf och sin ära, sin makt och sin skönhet och härlighet, styrka
och kraft kan förmå ens det minsta mot henne. Han är bara fåfäng mot henne, han är
bara gudlös och vanvettig i sina brott och förbrytelser mot henne, han har mot henne,
sin moder, begått bara våldtäkt, och det är ju ingenting i mänskans mening, och leder
allenast till nesa och nederlag, vanära och dekadans blott för honom. Naturen, den
heliga universella gudomliga fromma och goda saliga modern överlever alltid och
kuvar och straffar, besegrar och agar människans onda natur till slut alltid. Naturen
är allt medan mänskan är intet. Så frukta ej mänskan. Hon är blott en storm som går
över. Hon dör, går i graven, förstörs, blir till intet, försvinner och glöms i sin
okunnighet om den sälla evigheten, medan ett fåtal av oss alltid strävar och lever
vidare, stympade, rumphuggna, halvt eller mera utdöda men starkare än någon
fruktansvärd mänska i det att vi blott är naturliga. Ömka er över förtappade tvåbenta
apan, ty hon är den arma och svaga. Vi håller oss eviga medan hon ständigt blott går
åt helvete. Hon lider ej, hon förföljs ej, hon jagas och uppäts och ljuter en ständig
martyrdöd ej alls såsom vi, och därefter är hon: en fåfäng och inbilsk förtappad
omänsklig löjlig och högmodig dum babian, som blott duger till att smutsa ner.
Översittare som lever blott för sig själv och sin stund är vad hon är. Hon är ej som vi
som i ringhet och litenhet, anspråkslöst nödtorft blott tänker på framtiden, barnen,
varandra, naturen och evigheten. Hon förföljer oss, men det finns inte en plätt uppå
jorden där det ej finns hamnar och skrymslen, tillflyktsorter, fristäder och vrår för oss
själar att gömma oss i och fly till och undkomma genom. Hon visat ordentligt att hon
kan förgöra och utrota raser och folk, men hon kan icke kröka ett hår på en fri
individ, på ett självständigt mänskligt barn av naturen. Vi skall överleva för evigt
blott genom att vi är naturen. Välsignade vare de mänskor som tänker som vi."
Men nu avbröt otålige hanen av örnarna:
"Stornäbb, du pladdrar som en papegoja! Du är ju så pratsjuk som få! Inte orkar
vi höra på dig, din maskindrivna pratmakare, om du håller på så! Vi har aldrig hört
maken! Men säg oss, helt kort, innan vi kan betrakta oss fria från ditt elakartade
babbel, har du någonstans sett en värld där man kan vara fri och i fred för den
hopplösa människans oro?"