En örns berättelse - fritenkaren.se

ätt, riktigt och tillåtet? Låter oss lagen fritt plåga, förfölja och motverka människan
som huliganerna plågat, förföljt och med hänsynslöshet försökt utrota oss? Är det
tillåtet att vi försvarar oss? Får vi försvara naturen, vårt hem, våra liv och vår värld
och vår frihet och rätt emot människan? Får vi försvara oss såsom oss lyster? Och får
vi som människan ock bruka vilka förfärliga medel som helst? Helgar målet vad
medel som helst? Får vi bruka den hänsynslöshet emot människan som huliganerna
brukar mot oss?"
"Detta är nu en kinkig juridisk och obekväm fråga," begynte en lärd gammal
fiskgjuse att långsamt svara. "Men den satsen gäller i allmänhet för universum, att
människan kan göra misstag. Hon kan göra vad som är fel, men naturen är ofelbar.
Moder naturen kan aldrig begå något misstag. Vad människan gör är ej alltid rätt,
men vad naturen gör är alltid rätt. Därav följer, att vad vi än gör är det rätt. Hur
förfärliga och hänsynslösa och grymma och fasliga, onda, morallösa vi än må vara så
kan ingen klandra oss för det, ty moder naturen berättigar allt. Allt är tillåtet för
henne. Hon står ej under nå'n lag, och hon lyder ej någon moral. Hon står över allt
sådant. Hon har aldrig fel. Hon är otadlig och oantastlig, hon står över allt som är
mänskligt. Moraler och lagar och rättvisa och allting slikt gäller endast för
människan. Moder naturen kan aldrig nås av någon rättvisa, ty hon kan ej göra
någonting ont. Allt är gott vad hon gör vad hon än tar sig till. Hon är fullkomlig,
fulländad, fri från allt ont och perfekt. Därför må hon ej nå'nsin betänka sig vad hon
än gör, ty vad hon än må göra så är det blott riktigt och rätt. Endast människan kan
vara ond, men naturen kan blott vara god. Hon är god hur förfärlig, förskräcklig och
fasansfull, hemsk och omänsklig och ursinnig hon än må visa sig. Mänskan är icke
perfekt, men naturen – hon är det."
"Det var den mest fasliga pratmakare till att upprepa sig," hördes någon skygg
bivråk för sig kommentera.
"Det är så att vara jurist," sade en försynt ormvråk som höll sig i bakgrunden.
"Då kan man med andra ord," återtog förra örnen, "be det stora regnet att regna,
så var liten bäck blir till forsande floder som rycker bort och sveper med sig allt
mänskligt."
Men plötsligt kom en ny deltagare i konferensen. Han var icke väntad, ty han
brukar sova om dagen, men nu kom han plötsligt ändå: det var jägaren av skogens
otyg, de fula morallösa äckliga snuskiga kråkorna. Berguven landade mitt i det
lysande sällskapet av allsköns örnar och falkar och vråkar och hökar och glador och
fiskgjusar och till och med en from lammgam. Han talade så, vise och ärevördige
Berguven:
"Ursäkta mig att jag kommer för sent!"
"Ni var icke alls väntad. Vi tänkte ha ugglornas nattkonferens på bekvämare tid
för er själva."
"Jag vet, men det har nu i Östersjön inträffat någonting fruktansvärt."
"Vad har väl människan nu hittat på?"
"Kom och se! Det är Alfåglarna som är mest illa ute. Kom fort med till Öland! Det
är en alldeles förfärligt total katastrof."
De blev tvungna att avbryta alla förhandlingar. Frågorna bordlades genast, och
Berguven lyfte och visade vägen.
De vise och gamle och ädle och härlige rovfåglarne sträckte ut sina vingar och
flög över havet. De flög över Emsalö och över Porkkala och över Hangös förtrollade
sandudde och över Gullkronafjärden och över det stormiga Åländska havet och
följde så Sveriges kust emot söder. Snart nådde de Öland. Där varseblev de
katastrofen. Det var än en gång ett grymt helt oförlåtligt och brottsligt ont utsläpp av
olja. Där låg tjugo ton av fördärvliga smutsiga giftiga vätskan och mördade varje
glad harmlös och underbar sjöfågel som kom i någon kontakt med det nattsvarta