En örns berättelse - fritenkaren.se

Örnen gjorde så, och genast satte herr Rock upp en fart som var hårdare än något
reaplans eller rakets. Men Rock sade lugnt:
"Det här är min vanliga fart när jag svävar ovan det ångande Afrika spejande
efter en frukost."
"Vad tar du till frukost?" var örnpassagerarens fråga.
"En liten söt fullvuxen välgödd och god elefanttjur i bästa fall."
"Och det blir du säkert mätt på?"
"Jag äter fem gånger om dagen. Min frukost är enklast och torftigast av mina
måltider. Annars kalasar jag helst, mest och ivrigast på vackra fullvuxna blåvalar,
som icke är som de kräk som de blodiga mänskorna kokar i kittlar och dödar. Nej,
mänskornas blåvalar är ena mörtar i jämförelse med de gäddor jag fiskar."
Och plötsligt så såg de inunder sig en väldigt stor kontinent.
"Vi är över Atlanten," sa' Rock. "Detta land som vi nu ser är lilla Amerika."
En liten by låg vid havet. Den skugga de kastade nedåt på jorden förmörkade
solen för alla byns mänskor.
"Vad heter den byn?"
"Mänskor kallar den New York. Skall vi ha roligt en smula med
människokräken?"
Rock väntade icke på sin passagerares svar utan skred genast tveklöst till verket.
Han stannade stilla i luften och började vifta med vingarna. Örnen var krupen i lä,
men Rocks vingar igångsatte luftströmmar nedåt mot jorden. Byn nere på marken
vid havet kände den luftströmmen som en tyfon. Många människor blåste åt skogen,
hus blåste omkull och tak lyftes, havsvågorna forsade långt in i staden och drog både
höghus och skyskrapor med sig ut i det stormande havet. Vår örn och herr Rock
hade roligt en stund tills de tröttnade och flög vidare in över landet. Mänskorna i
staden New York förbryllades av denna storm som kommit helt plötsligt en solig
varm vårdag och upphört ej mindre plötsligt efter att ha härjat blott i en halvtimme.
Men den halvtimmen var mera katastrofal än samtliga stormar i hela Amerikas korta
historia. När fågeln med örnen på ryggen flög vidare in över vidsträckta grönskande
vilda och doftande blå kontinenten så stannade han ej förrän på en spets av de
Klippiga Bergen, som var så förskräckligt vass, brant och hög och otillgänglig att
aldrig någon som helst liten människa någonsin kunde ens komma i närheten. Där
sade örnen till Rock:
"Och vad ville du visa med en sådan demonstration? Det var bara grym makt,
våld och terror."
"Jag svarar med förkärlek på mänskans brutalitet med vad som är långt värre."
"Men det var ej alls vad jag bad om. Jag bad dig att svara på frågan om det finns
ett rike där vi slipper störas av människor och där vi kan vara utan all mänsklig
destruktivitet."
"Du söker ett paradis som en sorts flykt från allt mänskligt. Du vill komma från
det groteska problemet med människan. Ja, jag förstår dig, men det är nog inte så
lätt, ty om man ock på somliga platser de facto är utan den mänskliga närvaron
slipper man aldrig problemet. Ack, käre lille bror örn, jag kan endast säga som
sanningen är, och den är att jag inte vet. Jag vet endast att det ej är omöjligt att göra
motstånd mot människan och hennes grymhet och makt. Du har sett hur jag gör."
"Men det var att bekämpa den gräsliga människan med samma medel som hon
om ej värre."
"Men sådant kan ge resultat. Vi kan göra oss av med den snyltgästen. Är icke det
vad du vill?"
"Men då blir vi ju själva så grymma som mänskor."
"Vi bara försvarar oss. Det har vi rätt till. Och om icke vi som har möjlighet slår
för naturen tillbaka mot människan kan detta kreatur komma att noggrant förstöra