Bilag 2 - UCGS - Umeå universitet

”Jag blir rädd när mina vänner som har bott i kollektiv i många år, flyttar ihop med sin sambo, och blir
på nått sätt sviken, det känns lite svekfullt, fast samtidigt så har jag inte någon rätt att tycka någonting
om det….det kan ju ha med olika saker att göra. Det kan ju vara att man bor ihop med ett kollektiv och
sen är det en som blir tillsammans med någon och man vill bo med den och då flyttar plötsligt en viktig
person i kollektivet ut och då blir det jaha, hur ska vi som är kvar göra nu, och nu är det inte samma
som förra, nu har vi bott i denna lägenheten så länge och ska vi verkligen, är det här vad vi vill göra
resten av livet? Alltså jag tror att många har haft den krisen. Jag kan känna att den krisen kommer om
vi skulle behöva flytta härifrån liksom…jaha…nu har jag gjort det här i 7 år, och bott i olika kollektiv,
och ett år här och ett halvt år där, och två år och så här…är det inte dags att hitta någonting som är lite
mer långvarigt?”
Nina: ”Du ställer dig själv den frågan eller?”
Sofie: ”Jag är rädd för att den ska komma. Inte att jag känner den nu, jag vill inte…jag vill ju fortsätta
att bo såhär (…) Det är svårt att hitta folk som man vill bo med, ju äldre man blir desto svårare blir det,
för att ju fler personer i ens egen ålder flyttar och skaffar familj på ett traditionellt sätt. Och det känns
ju lite åldersrasistisk men jag skulle inte vilja flytta in och bo själv med bara folk som är 21 eller 22 (…)
om det bara var folk som var 22, 23 så skulle jag nog känna mig ganska…gammal…och lite
såhär…oj…jag är rädd för det i alla fall… eller så här att jag var den ändå som vill bo på det här
sättet, är det verkligen så…okej nu får jag ge upp…nu tvingas jag att bo själv för att ingen som jag vill
bo med, vill bo med folk längre…eller alla vill bara bo själv eller med sin partner.”
Sofie fortæller, at hen nødigt vil være den eneste, som er tilbage, når alle andre har valgt at bo
på andre måde end kollektivt, alene eller med en partner, og bruger ord som ”frygt” og ”at
være bange for” til at beskrive dette. Sofie fortæller, at hen har haft en krise, hvor hen funderer
over, om hen vil fortsætte med at bo kollektivt eller ønsker sig noget mere stabilt og langvarigt.
Jo ældre Sofie bliver jo færre vælger at bo kollektivt, forklarer Sofie, og hens alderspraksis
bliver altså længere og længere væk fra normen jo ældre, hen bliver. Sofie taler om, at ”ge
upp” og ”nu tvingas jag att bo själv”. Med Freemans begreb timing kan vi beskrive Sofie som
ude af timing med aldersnormerne i forhold til sin boform, og dette kommer til at indsnævre
Sofies handlemuligheder, fordi hen vil have sværere ved at finde andre på sin egen alder at bo
sammen med, sådan som det også var tilfældet for Maria. Sofies forkerte timing i forhold til
mellemalder giver altså flere konsekvenser, jo ældre hen bliver, hvis andre vælger at have mere
korrekt timing i forhold til mellemalderidealet om kernefamilie i eget hushold. Anna Adeniji
har undersøgt unge kvinders kritik af ægteskabet og viser, hvordan forestillinger om
aldersmæssig modenhed knytter sig til en bestemt form for heteronormativ familieskabelse.
Adeniji peger på, at mens personer uden partner i 20erne i samfundets øjne kan opfattes som
59