Bilag 2 - UCGS - Umeå universitet

Blaakilde beskriver, hvordan følelser af mindreværd og utilstrækkelighed kan opstår for
personer, som ikke lever op til de krav, som stilles til forskellige livsfaser ud fra det
kronologiske tidsmanuskript. Blaakilde mener, at disse kulturelle normer for, hvad der skal
opnås i forskellige livsaldre ligger pres på individet, men at problemerne individualiseres, fordi
aldersnormerne i høj grad er usynliggjort i vores samfund. Derfor har mange tendens til at
holde aldersproblemer for sig selv, hvilket Blaakilde mener er yderligere med til at forstærke
og naturalisere aldersnormer (Blaakilde 2004:81). Sofie oplever ligesom Jesper også en
ambivalens i at bo kollektivt. Hen afviser tosomheden som utopi, men er samtidigt også fristet
af tanken:
Sofie: ”Jag är väl rädd för att bli så tråkig, som jag tycker att folk blir som hamnar där liksom. Jag
tycker ju generellt att folk som flyttar ihop med en partner blir mycket tråkigare och jag vill inte bli
tråkig (griner). Och så pratade vi om det här i går med att man belastar en person så mycket med
allting, upphängning på en person, så inte heller någon utopi direkt…”
Nina: ”Men ändå skulle du kanske kunna se dig själv hamna där?”
Sofie: ”Ja, alltså nu tänker jag spontant inte, men jag var ju tillsammans med en kille för ett år sen,
drygt, och då var det som att jag kände: aha men om jag blir med barn nu, då kanske jag ska flytta hit
och vi ska bo ihop. Sen var det svårt för mig att se hur det skulle bli, alltså jag hade svårt att föreställa
mig det på ett sätt som blev positivt, men det var ändå som att det var lite lockande, det var någonting
lockande med det, det var någonting lockande med bara såhär: ja ja men vad skönt, då är det någonting
som bestämmer, någon yttre omständighet.”
Ligesom Jesper beskriver Sofie også, hvordan hen har svært ved at se sit fremtidige liv i en
kernefamilie som et positivt alternativ. Sofie beskriver folk som bor parvis som kedelige, men
alligevel er der noget tillokkende ved det. Sofie beskriver det som dejligt, hvis en ydre
omstændighed skulle kunne tage beslutningen for hen. Denne ydre omstændighed, graviditeten,
kunne være den praktiske årsag, som gjorde, at Sofie ikke behøvede at kæmpe så hårdt for sine
idealer, men i stedet ville passe ind i det reproduktive livsideal, som stilles op for
mellemalderen. Hen ville hermed også kunne slippe risikoen for muligvis blive set som, hvad
Adeniji beskrev som, den sørgelige eksistens, der skulle tage og vokse op og få sig en partner
og familie. Tidligere i analysen fortalte Sofie desuden om det svære i at finde jævnaldrende at
bo med og angsten for at blive efterladt alene, hvilket yderligere kan medvirke til, at
tosomheden virker tillokkende. Både Agnes, Jesper og Sofies fortælling viser en ambivalens
mellem den lette løsning ved at følge normen og flytte i en kernefamilielignende konstellation
og samtidigt holde fast i den kollektive boform, de mener indeholder mange positive aspekter.
65