1335825_63-mediernas-prestationer-och-betydelse

Mediernas prestationer och betydelse i valet 2010 Kapitel 5 bilden av aKtörerna
Figur 5.4
Genomsnittslängd
på soundbites
17
16
15
14
13
Partiernas och partiledarnas soundbites i radions och
televisionens nyhetsprogram (sekunder).
12
11
s
c
sd
m
mp, kd
v
fp
Genomsnittslängd
på soundbites
17
16
15
14
13
12
11
Jan Björklund
Maud Olofsson
Jimmie Åkesson
Mona Sahlin
Fredrik Reinfeldt
Göran Hägglund
Maria Wetterstrand/Peter Eriksson
Lars Ohly
54 55
tiska partierna var i valet 2010 13.7 sekunder. Det finns knappast någon
skillnad mellan längden i alliansens och de rödgrönas soundbites. Skillnaderna
mellan de olika partiernas soundbites kan vid ett första påseende
inte heller synas som särskilt stor – i topp ligger socialdemokraterna med
i genomsnitt 15.8 sekunder, och folkpartiet i botten med 11.9 sekunder. I
sekunder räknat är skillnaden liten, men räknat i procent är den genomsnittliga
s-soundbiten ca 30 procent längre än fp-soundbiten. Å andra
sidan är Jan Björklund den partiledare som får prata längst.
Det finns inget tydligt mönster i resultaten. Alliansen och alliansens
partier får inte längre soundbites i radions och televisionens nyhetsprogram
än de rödgröna eller rödgröna partier, och stora partier eller partiledare
för stora partier får inte längre soundbites än små. Och längden på
sverigedemokraternas soundbites är som de andra partiernas.
Det fanns med andra ord inget parti eller politisk åsiktsriktning som gynnades
eller missgynnades i 2010 års val genom längden på soundbites – den
tid de fick uttala sig ”ostört” i radions och televisionens nyhetsprogram.
5.5 Bilden av sammanhållningen
Det tredje sättet som mediernas aktörsbild kan gynna eller missgynna
en aktör på är hur aktörens relationer till andra aktörer framställs. Det
är exempelvis inte (i normalfallet) gynnsamt för ett parti att i medierna
ställas i konflikt med framtida samarbetspartners. Däremot kan det för ett
parti vara gynnsamt att ställas i konflikt med ett parti som man valt till
huvudmotståndare.
En slutsats som jag dragit av tidigare medievalsundersökningar är att
socialdemokraterna har varit framgångsrika i att bestämma konfliktmönstret
– partiet har oftast fått den huvudmotståndare man önskat.
Samtidigt har socialdemokraterna genomgående varit det parti som oftast
har framställts som präglat av interna stridigheter och konflikter.
Det gällde också i 2010 års medievalrörelse. Motsättningarna inom socialdemokratin
(främst skilda åsikter om det var en bra strategi att gå
samman med v och mp) slogs i första hand upp i kvällspressen. Rapportering
kring interna stridigheter inom andra partier var däremot inte
särskilt omfattande.
Den bild medierna gav av sammanhållningen inom alliansen och de
rödgröna var naturligtvis central. I figur 5.5 presenteras resultatet med