REMISS APRIL 2012 - Länsstyrelserna

Landskapets framväxt
Det landskap vi möter i dag har formats under lång tid i många olika
processer. Avsnittet beskriver hur de stora dragen i Nationalstadsparkens
landskap har växt fram och förändrats genom århundradena.
sprickdalar och isälvsavlagringar – storformerna bildas
Landskapet har ytterst fått sin särart av de naturgeografiska förutsättningarna.
Dessa har varit bestämmande för naturtyper, möjligheter till markanvändning
och bebyggelsestruktur. Kungliga nationalstadsparken ligger inom Svealands
sprick dalslandskap. Det är ett mosaikartat landskap, där bergs platåer och
förkastningsbranter växlar med långsträckta sprickdalar som löper i nordvästsydostlig
riktning. Sprickdalarna utgörs antingen av sjöbäcken som Brunnsviken
och Lilla Värtan eller av lerfyllda dalgångar som vid Ladugårdsgärde och på
Norra Djurgården. Tydliga förkastningsbranter finns bl.a. vid Tivoliberget,
Grottberget i Haga, Oxberget vid Husarviken och vid Skansenbergets
norra och östra sidor. Också höjdpartier som Lappkärrsbergen på Norra
Djurgården samt Storjakten och Drottningberget på Södra Djurgården bidrar
till landskapets variationsrikedom. Höjderna når sällan över 30 meter över
havet och kännetecknas av morän och kalspolat berg.
Vattnet är en viktig ingrediens i Nationalstadsparken och dess omgivningar.
Cirka 30 procent av parkens areal är vatten, och en stor del av parken
omges av stränder. Saltsjön, Djurgårdsbrunnsviken, Lilla Värtan, Edsviken och
Brunnsviken utgör de större strukturbildande vattnen. I parken finns också
sjöar och vikar som Laduviken, Husarviken, Uggleviken – alla rester av ett
större vattensystem som utbredde sig så sent som in på 1800-talet.
Även den senaste istiden har starkt bidragit till det landskap vi har i dag.
Isälvarna skapade den långsträckta rullstensåsen Stockholmsåsen som präglar
parkens västra del. Den fungerar som en visuell rygg som på ett naturligt
sätt bildar gräns västerut. I Bellevue, Haga och Ulriksdal framträder den
särskilt tydligt. Hagakullen, vid Haga norra grindar, är dessutom återfylld med
rivningsmassor till en högre höjd än den ursprungliga. Inlandsisens rörelser
har också resulterat i spår i form av rundslipade hällar och flyttblock samt
Del I. KunglIga natIonalstaDsparKen – en IntroDuKtIon
De Geermoräner, små 2–5 meter höga moränryggar som bildats parallellt
med isfronten.
Isavsmältningen påverkade jordarternas sammansättning, något som i sin
tur är av betydelse för hur markerna kan nyttjas. Östra Mellansverige var
en av de delar av landet som sist reste sig ur havet efter inlandsisens tryck.
Under lång tid utsattes området för vågornas kraft. Moränen ursvallades på
finare korn, som följde med vågorna och avsattes som postglaciala leror på
fjärdarnas bottnar. När landhöjningen sedan gjorde att dessa steg ur havet,
blev de bördiga lerslätter.
ett landskap av öar
Under slutet av stenåldern (ca 2300–1800 f.Kr.) började det område som i
dag utgör Kungliga nationalstadsparken att resa sig ur havet. Landskapet som
växte fram liknade dagens ytterskärgård. Fynd av stenyxor vid Ulriksdal visar
att människor vistades här redan vid denna tid, men sannolikt var man här
på mer tillfälliga besök för att jaga och fiska. Under bronsåldern (1800–600
f.Kr.) låg stranden cirka 15-20 meter högre än i dag. Öarna hade blivit större,
men skärgårdslandskapet var fortfarande ganska kargt med dåliga möjligheter
att bo permanent. Moränhöjderna var magra och troligen främst bevuxna
med tallskog. Ut mot den forna vattenleden Edsviken uppförde dåtidens
människor flera förhistoriska rösegravar på bergens krön.
Under loppet av bronsåldern blev klimatet varmare och ädla lövträd som
ek, alm, ask, lind och lönn började etablera sig. Vid stränder och nedanför
solexponerade branter med god jordmån blev lövträden särskilt gynnade.
Fortfarande i dag kännetecknas Nationalstadsparken av sprickdalslandskapets
typiska zonering med berg i dagen på de högsta topparna, tallskogsklädda
höjder och bergsvackor, en tilltagande lövträdsvegetation på sluttningarna
samt bördiga lerslätter i dalgångarna.
Slätterna bildas och människor slår sig ned
När slätterna steg ur havet och blev möjliga att nyttja för jordbruk fick
området en fast befolkning. Detta skedde först under yngre järnåldern
15