REMISS APRIL 2012 - Länsstyrelserna

Del II. TIllgänglIgheTen, eklanDskapeT och De omgIvanDe lanDskapen
52
• Om det blir nödvändigt att avverka gamla ädellövträd bör veden tas om
hand och läggas upp i soliga lägen i andra delar av parken där träd och
grövre grenar kan skapa stor betydelse för många sällsynta och rödlistade
organismer.
• Det ska finnas goda möjligheter, även för svårspridda arter knutna till ek,
att sprida sig såväl mellan Nationalstadsparkens olika kärnområden som
mellan dessa och kärnområden i övriga Mälardalen.
• Områden som har stor betydelse som spridningszoner ska värnas och
stärkas: Tivoli, Haga-Brunnsviken med omgivningar, Gärdet-Idrottsparken
och Ladugårdsgärde-Kaknäs.
InrIktnIng för ekLandskapet och övrIga
ädeLLövträdsmILjöer
Lämpliga åtgärder för att vårda eklandskapet är frihuggning av gamla grova
ekar och ek-efterträdare och utökad hävd, gärna med bete, för att behålla
det öppna landskapet inom vissa områden. Andra åtgärder är plantering av
ek och lind inom områden där den naturliga föryngringen inte fungerar Här
behöver inventeringar göras för att få kunskap om var det kan bli problem.
Det är angeläget att nya ekar växer upp på rätt ställen.
På vissa platser finns det gott om ekplantor medan det finns brist i andra delar.
För att säkra den framtida kontinuiteten av gamla ekar kan man plantera ek
där det behövs och ta tillvara den naturliga föryngringen genom att ge unga
ekar möjlighet att växa upp till vidkroniga och solbelysta hagmarksekar.
restaurering av ekmiljöer
För att återskapa det ljusöppna landskapet och för att gynna den biologiska
mångfalden bör man restaurera igenväxta ekmiljöer. Det innebär att
gallringar och röjningar genomförs, att gamla träd föryngringsbeskärs men
också att unga träd väljs ut och gynnas för att säkra återväxten
utöka beteshävden
Nationalstadsparkens landskap var under flera hundra år starkt präglat av
hjortarnas och tamboskapens bete. Det var ljusöppet, med glesa trädbestånd
och sparsam föryngring av träden. Det är önskvärt att genom utökat bete så
långt möjligt försöka återupprätta detta betespräglade landskap. En betesplan
bör tas fram som anger vilka områden i parken som kan vara lämpliga att
beta samt vilket eller vilka djurslag som är lämpligt för respektive område.
Hjortbete inom en eller fler delar av parken är troligen det mest
effektiva sättet att skapa och upprätthålla ett betespräglat landskap och
förutsättningarna för att hjortbete på nytt ska bli verklighet bör utredas.
säkra successionen av ekmiljöer
Ekarna får en större betydelse som livsmiljö först vid 100–150 års ålder,
när håligheter börjar bildas. Det är angeläget att det finns en kontinuerlig
tillgång på ekar i olika åldrar. En utredning bör genomföras för att belysa om
det finns tillräckligt med efterträdare och om den naturliga föryngringen
är tillräcklig. I annat fall behöver nya miljöer för uppväxande ekar skapas i
närheten av äldre bestånd, helst inom cirka 200 meters avstånd.
förstärk nätverket av ekhabitat inom och utanför parken
Det viktigaste sättet att gynna den biologiska mångfalden som är knuten till
ekar och andra ädellövträd är stärka och skapa kärnområden samt att se
till att det finns goda möjligheter till spridning, Nationalstadsparkens stora
sammanhängande park- och naturområden får därför inte minska i storlek.
Kärnområdena kan utvecklas genom restaurering och skötsel av de befintliga
ekmiljöerna samt genom att ekhagar återskapas i de delar av parken där eken
har försvunnit.
Eksambanden inom parken behöver värnas och stärkas. Planering för ny
bebyggelse och infrastruktur bör därför utgå från ett landskapsperspektiv.
Fiskartorpet. Foto: Lars Nyberg.