REMISS APRIL 2012 - Länsstyrelserna

appendix – juridiska förutsättningar
164
Enligt plan- och bygglagen ska varje kommun ha en översiktsplan som
omfattar hela kommunen. Översiktsplanen ska ange inriktningen för den
långsiktiga utvecklingen av den fysiska miljön och ge vägledning för beslut
om hur mark- och vattenområden ska användas och hur den byggda miljön
ska användas, utvecklas och bevaras. Översiktsplanens aktualitet prövas
under varje mandatperiod. För att behandla ett visst område eller en speciell
fråga kan kommunerna göra fördjupningar av översiktsplanen. För Kungliga
nationalstadsparken har kommunerna Solna och Stockholm upprättat
sådana fördjupningar. Översiktsplanen ger vägledning för detaljplanering och
bygglovsprövning inom kommunen, men är inte juridiskt bindande.
Detaljplanen reglerar markanvändningen i detalj. Den bestämmer
bebyggelsens utformning och innehåll inom ett visst område, till exempel
var hus får placeras, hur höga de får vara och vad de får användas till.
En detaljplan är juridiskt bindande och styrande för bygglovgivning och
fastighetsbildning.
Områdesbestämmelser kan införas för ett område utan detaljplan. De är
mindre omfattande än en detaljplan och kan till exempel ange grunddragen
för markanvändningen, maximal storlek för byggnader inom ett visst område
samt öka eller minska lovplikten.
Arbetet med att ta fram översiktsplan, detaljplan och områdesbestämmelser
följer en process med samråd, utställning och slutligen antagande i kommunen.
I både detaljplaner och områdesbestämmelser kan bestämmelser införas till
skydd för kulturhistoriska värden. Beteckningen q är en hänsynsbestämmelse
för en kulturhistoriskt värdefull miljö som kan kompletteras med olika
tillägg i index (q1, q2), för att till exempel ange rivningsförbud och olika
skyddsbestämmelser. Beteckningen Q är en markanvändningsbestämmelse
som innebär att marken endast får användas för befintlig kulturhistorisk
bebyggelse.
För en stor del av Nationalstadsparken har Stockholms stad upprättat
områdesbestämmelser, som avser utökad bygglovplikt, skyldighet att söka
rivningslov samt bekräftelse av området som en kulturhistoriskt värdefull
miljö där byggnadernas värde inte får förvanskas.
kuLturmInnesLagen och förordnIngen
(1988:950) om statLIga ByggnadsmInnen
Inom Nationalstadsparken förekommer också skyddsformer som saknar
koppling till miljöbalkens bestämmelse om nationalstadspark.
Fasta fornlämningar
Hanteringen av fornlämningar regleras i 2 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m. En fornlämning är en lämning efter människors verksamhet i
forna tider som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt
övergiven. För att vara en fornlämning måste lämningen också passa in i
någon av lagens uppräknade lämningstyper, till exempel gravar, resta stenar
eller ruiner (se 2 kap. 1 §). Till en fornlämning hör också ett område runt
omkring anläggningen, ett s.k. fornlämningsområde. Man får inte ändra eller
skada en fast fornlämning utan länsstyrelsens tillstånd.
Exempel på fasta fornlämningar i Nationalstadsparken är de tre järnåldersgravfälten
vid Mellanjärva gård.
Byggnadsminnen
En byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde
eller ingår i ett kulturhistoriskt värdefullt bebyggelseområde kan förklaras
som byggnadsminne. Även parker, trädgårdar och andra anläggningar kan
byggnadsminnesförklaras. Det finns två sorters byggnadsminnen, enskilda och
statliga. Båda sorterna finns i Nationalstadsparken. Statliga byggnadsminnen
regleras i förordningen (1988:1229) om statliga byggnadsminnen och enskilda
regleras i 3 kap. lagen om kulturminnen.