Ladda hem - Länsstyrelserna

fler bolag som ville etablera sig på Gotland. Köp och försäljningar bolagen emellan avlöste
varandra.
Att bryta kalk var ett smutsigt och slitsamt jobb och det krävdes också mycket folk. Allt
gjordes för hand, från borrning av hål för dynamiten till sortering och lastning av den
sprängda stenen. Arbetet var ofta hälsovådligt. Kalkdammet förstörde arbetarnas lungor och
ledde med tiden till stendammlunga, irriterade ögon och hud. Man jobbade dessutom på
ackord. Man hade ackord per vagn och viss storlek på stenen. När det regnade kunde man inte
jobba, eftersom stenen blev hal och det var lätt att slinta. Då fick man heller ingen lön.
Dessutom fick arbetarna själva betala för dynamit och eventuella skador på arbetsredskap.
Om arbetarna blev skadade hade företaget ingen skyldighet att ersätta dem på något sätt. De
fick själva betala sin sjukförsäkring till sjukkassan. I och med att arbetarna bara hade jobb 8-9
månader om året kunde det bli mycket knapert. Många fiskade, höll djur och odlade lite för att
hålla svälten borta. Kvinnorna stickade, tvättade och sålde ägg och fisk.
En topp i sysselsättningen kom vid mitten av 1930-talet, då 600 personer arbetade vid brotten.
Av dem arbetade 140 i Bläse (som nu är museum). Blocksten från flera gotländska brott
skeppades till Tyskland och användes t.ex. vid byggandet av det tyska vägnätet ”Autobahn”.
Vid slutet av andra världskriget uppstod det brist på arbetskraft. Dessutom började kunderna
kräva bättre sorterad kalksten. Detta ledde till en ökad mekanisering. Tryckluftsborrar,
ånglok, grävskopor och lastbilar började användas i brotten men ända in på 50-talet förekom
handlastning. 1955 bildades AB Gotlands Förenade Kalkbrott som bl.a. tog över
verksamheten i de mekaniserade brotten vid Storugns, Bungenäs och Smöjen.
Produktionstakten drevs upp med mekaniseringen och därmed ökade kravet på rationalisering.
Vissa stenbrott ansågs mindre lämpliga och lades ned. Från att ha varit utspridd på många
mindre platser har produktionen idag koncentrerats till ett fåtal områden.
Varje år bryts 6, 2 miljoner ton kalksten på Gotland. Det motsvarar en kub med 134-135
meters längd på varje sida. Det innebär nära 17 000 ton per anställd och år, att jämföra med
produktionen under tidigt 1900-tal som var 2 700 ton per anställd (sammanlagt 1,6 miljoner
ton). Under samma period har antalet sysselsatta inom kalkindustrin nästan halverats. Idag
sysselsätter kalkindustrin på Gotland ca 370 personer. Till dessa kommer ytterligare 115
genom entreprenadtjänster. De flesta av dessa människor lever och bor på norra Gotland.
Kalkindustrin på Gotland domineras av de två stora bolagen Nordkalk vid Storugns och
Cementa i Slite. Båda har utländska ägare.