mellanstaden.pdf (5900 kB, öppnas i nytt fönster) - Blekinge ...

Stadsutveckling
Småhusbyggandet under 70-talet
Till och en början byggdes mestadels friliggande småhus. Sedan kom olika typer av kedjehus
och radhus, alla utformade för en rationell byggnadsprocedur. Till det bostadsbyggande som växte
fram under åren 1965- 74 ingår även småhusbebyggelse. En tredjedel av alla bostäder som byggdes
under dessa år utgjordes av småhus.
Drivkrafter/Förutsättningar
Bostadsköerna var borta men det fanns ett uppdämt behov av småhus. Det var många som
blev besvikna på miljonprogrammets ofta ofärdiga och trista utemiljö och sökte efter annat boende.
Det fanns en viss oro hos de stora byggföretagen och husmaterialindustrin för hur det skulle gå när
den stora byggruschen var över. Många ville bort från städerna. Den så kallade ”gröna vågen” blev
ett begrepp. Runt om i landet bredde de så kallade villamattorna ut sig. Villaproduktionen blev en
fortsättning på rekordårens bostadsproduktion. Stadsplanerna följde miljonprogrammats anda och
anpassades till producenternas krav på rationell produktion. (Åström, 1993)
Förväntningar
De stora byggföretagen kunde fortsätta att producera bostäder. Ett bra boende för familjer och
andra som sökte ett mera naturnära boende skulle skapas.
Resultat
Då var många nöjda. För en del blev den här typen av boende ett mellansteg till en attraktivare
boendeform i något villaområde med högre status. Olika negativa konsekvenser uppstod. De boende
fick långt till service. Kollektivtrafiken tillfredställde inte behoven och kunde inte konkurrera med
privatbilismen. Boendesegregationen ökade då det främst var medelklassfamiljer som flyttade in i
villaförorterna och de mindre bemedlade blev kvar i miljonprogramsområden.
Nu ser den demografiska strukturen inte ut som den gjorde då områdena var nya. Då fanns gott
om barnfamiljer och ett bra underlag för barnomsorg och skolor. Idag bor många äldre kvar i sina
villor trots att barnen för länge sedan vuxit upp och flyttat hemifrån. En generationsväxling är dock
på gång. Kollektivtrafiken har inte förbättras och många familjer har nu två bilar för att uppfylla
sina dagliga transportbehovet.
Centrumstrukturer under 1900-talet
Från det att städerna haft ett centrum med många olika funktioner, skedde en förändring de
under 1900- talet. Nya bostadsområden med service inom stadsdelen växte upp runt stadskärnorna.
Av olika orsaker var det många av de små butikerna som med tiden fick lägga ner sin verksamhet
till förmån för större stadsdelscentrum, externhandel och olika lågprisbutiker.
På 1960- och 70- talen bestod centrumstrukturen i de europeiska städerna i huvudsak av ett
starkt huvudcentrum med detaljhandel och andra funktioner och av förortscentrum med varierande
butiksutbud. En viktig del i stads- och centrumutveckling har trafikens omstrukturering utgjort.
Omstruktureringen av städerna skulle garantera god tillgänglighet för biltrafiken. Enligt modernismen
var en funktionsuppdelad stad en effektiv stad. Förbättrade transportleder bidrog till ökade
markvärden i städernas huvudcentrum. ”De modernistiska idéerna om stadsplanering hade som
mål att skapa bättre städer än vad de fria marknadskrafterna skulle kunna åstadkomma.” (Book &
Eskilsson, 1999)
Under 80- talet började varuhusen i centrum överges till förmån för stormarknader och
lågprisvaruhus vid infartsleder och motorvägar. Centrums roll som mötes- och handelsplats
försvagades. I förorterna slogs många butiker och andra serviceinrättningar igen på grund av
effektiviseringar. (Book & Eskilson, 1999) Under 1990- talet ökade specialiseringen av
externhandeln, så kallade ”categorykillers”, nischvaruhus i stor skala, etablerades. Till skillnad
från varuhusen satsade de på djup istället för bredd i sortimentet. Infartsleder och andra attraktiva
15