pdf 2,5 MB - Naturvårdsverket

3.4.2 Metoder
Manual för uppföljning av marina miljöer i skyddade områden, version 4.5.3, 2012-03-16
Naturtypernas areal kan följas upp med antigen totalinventeringsmetod, eller fältinventering
som i marin miljö enbart utgör stickprov på utbredning. Totalinventeringsmetoder
för att bestämma utbredningen av marina naturtyper kan delas in i tre huvudgrupper, 1) de
som görs från luften (data insamlade med flyg eller satellit), 2) de som utförs från vattenytan
(data insamlade med akustiska instrument som ekolod, multibeam och sonar) och 3)
där ett instrument släpas nära botten (side-scanning sonar). Bäck och Haldin (2007) ger
en utförlig beskrivning av hur långt utvecklingen av denna typ av metoder kommit för att
användas i inventering av marina naturtyper med en lång rad exempel på studier.
Flyg och satellitbaserade bilder lämpar sig för avgränsning av grunda naturtyper, särskilt
avgränsning av ler- och sandbottnar som blottas vid lågvatten (1140), laguner
(1150), Vikar och sund (1160) och Smala Östersjövikar (1650). Satellitbilder går normalt
ner till 6 meters djup, flygbilder enbart 2 meter. En variant är laser (LiDAR) som kan
fungera ner till 10 meter beroende på siktdjup och vattenfärg (humushalt). Akustiska
inventeringsmetoder och side-scan-sonar är lämpliga djupare än ca 10 meter. De blir ofta
kostsamma i skärgårdsområden där det är svårt att hålla raka transekter. Totalinventeringsmetoder
är därför lämpade i riktigt grunda naturtyper och i öppet vatten djupare än
10 meter, men svårare att genomföra i komplex som t.ex. skärgårdsmiljöer. Inom arbetet
med biogeografisk uppföljning planernas att jämföra beskriva olika fjärranalysmetoder
under 2012.
Modellbaserade metoder kan användas för att med en viss sannolikhet skatta en naturtyps
utbredning. Resultat kan användas som underlag för planering av uppföljning, men
är inte lämpad för att följa upp trender och ändringar.
För uppföljning av naturtypers utbredning genom stickprov rekommenderas främst s.k.
visuella metoder som video, ROV (remotely operated vehicle) och vattenkikare. De anses
vara kostnadseffektiva och kan användas för att översiktligt dokumentera naturtypers
utbredning. Naturtypens djup påverkar valet av metod. Vattenkikare kan användas till 6
meters djup vid bra siktdjup (sannolikt grundare Ostkusten), video ner till omkring 30
meter och ROV på större djup än 30 meter. Uppföljning av naturtyper och särskilt undergrupper
kan även ske med dykning och snorkling. Men de metoderna rekommenderas
enbart för uppföljning av areal när de samordnas med uppföljning av andra målindikatorer
där dessa metoder ändå kommer användas. För uppföljning av areal rekommenderas i
första hand provtagning genom provpunkter framför transekter. Detta ger bättre
kostandseffektivitet och statistiskt säkerställd uppföljning (Rolandsson et al. 2012, under
utarbetande). Transekter kan användas om transektbaserade metoder tidigare används och
att dessa är en förutsättning för att behålla en kontinuerlig uppföljning genom tidigare
tidsserier. Transekter kan även vara lämpliga om uppföljning av areal sker genom dykning
eller snorkling. Släpvideo och även ROV kan köras i transekter varför transektdesign
även för dessa metoder kan värderas. För detaljerad vägledning kring val av visuell metod
och utförande (punkter eller transekter) se (Rolandsson et al. 2012, under utarbetande).
Tidigare användes i större utsträckning metoder där bottensubstrat hämtas för vidare
analys. Metoder kan delas upp i metoder för mjuka bottnar och metoder för hårda bottnar.
Gemensamt för bägge metoderna är att det saknas en standard för taxonomisk bestämning.
Det gäller framförallt ryggradslösa djur och det är ett allvarligt hinder för repeterbara
och jämförbara prover. Vanliga metoder var slädar och skrapor. Dessa metoder
rekommenderas inte som metoder för uppföljning i skyddade områden, bl.a. eftersom de
är destruktiva. Bottenhugg kan användas som stickprovsmetod på djupa mjukbottnar.
60