pdf 2,5 MB - Naturvårdsverket

Manual för uppföljning av marina miljöer i skyddade områden, version 4.5.3, 2012-03-16
iska behandlingen av data behandlas i kapitel 2 och 4. Metoder för skattning av flertalet
marina naturtypers utbredning finns i manualen för basinventering av marina naturtyper
(Naturvårdsverket 2008). En sammanställning av provtagningsmetoder finns i Naturvårdsverkets
rapport 5162 (Loo et al., 2001) och följer i huvudsak en uppdelning i data
från video/dykning eller bottenprovtagning. I rapporten ”Metoder för stickprovstagning
och uppföljning med visuella metoder i marin miljö (Rolandsson et al. 2012, under
utarbetande) kommer vägledning för val av metod och provtagningsdesign för visuella
metoder (vattenkikare, video, ROV, dykning och snokling) finnas. Denna rapport kan
komma att förslå justeringar av metoder som det hänvisas till i denna manual.
Befintliga undersökningstyper och hänvisningar till genomförde inventeringar med bra
metodbeskrivningar finns i tabell 7 samt mer detaljerade beskrivningar av de olika visuella
metoderna under avsnitt 3.5.
Provrutor
Uppföljning med provrutor kan ske med metoderna vattenkikare (Calsson & Karlsson,
2007) droppvideo (Carlström et.al. 2010) och ROV (Lindegarth et al, in prep). Vattenkikare
är lämplig på grunda områden ner till 2-6 meters djup. Droppvideo kan användas ner
till ca 30 meter. På större djup rekommenderas ROV. Både vattenkikare och droppvideo
är alternativ till snorkling och dykning. När dykning används som inventeringsmetod görs
ofta en s.k. slumpad provtagning där utlagda rutor av en standardiserad storlek läggs ut
slumpmässigt. (Johansson & Persson, 2007; Hansen et al., 2008; Nilsson & Tullrot,
2009). Läs mer under avsnitt 3.5 och 3.6.
Transekter
Transektbaserad avgränsning av areal kan ske med släpvideo (Naturvårdsverket 2008),
ROV (Lindegarth et al, in prep.) samt snorkling ( Persson 2005, Johansson 2010) och
dykning. Metoderna för dyktransekter är olika på ostkust (Kautsky 2004) och västkust
(Karlsson 2005, Blomqvist 2009). Läs mer under avsnitt 3.6.
Huggare
Huggare tar ett prov med en bestämd yta (Cederwall 2006, Leonardsson 2004). Huggare
gör det även möjligt att samla in kvantitativa data om naturtypens artssammansättning. I
de svenska marina undersökningar där habitatutbredning har skattats har framförallt
Veenhuggaren och Smith-McIntyrehuggaren använts. De är standardiserade med avseende
på penetration, stängningsmekanism och yta. Den s.k. Ekmanhuggaren är anpassad
för limniska förhållanden och bör undvikas i marina undersökningar.
3.4.5 Modellbaserade metoder
Arbetet med att genom modellberäkningar skatta utbredningen av arter och naturtyper är
under snabb utveckling. Modellberäkningar tillämpas i flera län t.ex. Östergötland (Carlström
et al. 2010) och Västernorrland (ej publicerat) för skattning av utbredning av arter
och naturtyper. Metoden är och kommer bli viktig i det marina karteringsarbetet för
planering av inventeringar och uppföljning. Modellering rekommenderas inte som metod
för uppföljning eftersom den inte är lämpad för att identifiera ändringar i biologiska
strukturer med hänsyn på områdesbaserade påverkansfaktorer. Det är då sannolikt mer
effektivt att använda stickprovsdata från inventeringarna som behövs för modelleringen,
som uppföljningsdata.
Modellering bygger på sannolikhetsskattningar av arters och naturtypers utbredning
givet fysiska förutsättningar som t.ex. salthalt, djup, bottensubstrat och lutning. När
62