pdf 2,5 MB - Naturvårdsverket

Manual för uppföljning av marina miljöer i skyddade områden, version 4.5.3, 2012-03-16
3.4.3 Totalinventeringsmetoder
Flygbildstolkning
Flygbildstolkning är i dagsläget en etablerad och väl dokumenterad metod för kartläggning
av grunda marina naturtyper (Naturvårdsverket 2008). Eftersom dessa naturtyper till
stor del avgränsas av fysiska faktorer kommer inte arealen ändras i någon större utsträckning
om inte naturtypen förstörs genom t.ex. fysisk påverkan (Skånes & Andersson
2011). Flygbilder ger ringa information om djup och bottensubstratets beskaffenhet. De är
också begränsade av siktdjup, särskilt i Östersjön, där tillräcklig upplösning sällan fås på
djup större än 2 meter. Genom att bearbeta digitala ortofoton, s.k. sträckning, är det
möjligt att få ut mer information om vad som finns under vattenytan.
Satellitbildstolkning
Satellitbilder har i princip samma begränsningar och analyser utifrån samma metoder som
flygbilder men har en potential att vara billigare att använda. En annan fördel är att
satellitdata idag ofta tolkas med hjälp av datoralgoritmer, som är mer objektivt än manuell
tolkning. En översiktlig utvärdering av befintlig infrastruktur, dvs. vilka satelliter som
finns tillgängliga, och hur data från dessa kan användas som stöd för modellering av
grunda marina naturtyper bl.a. lekområden för fisk, gjordes inom ramen för EU-projektet
BALANCE (Bergström et al., 2007). Läs mer under 3.6.3.
LiDAR
Metoden har sedan 1980-talet använts för batymetrisk kartering på grunt vatten. Den
baseras på analys av data från flygburen laser, LiDAR (Tulldahl et.al. 2008). Metoden är
också användbar för mätning av andra parametrar i vatten, t.ex. turbiditet. Flera forskningsprojekt
(EMMA, ULTRA och SUPERB) undersöker för närvarande hur LiDAR kan
utvecklas för att inventera olika naturtyper även marina och limniska (Wikström et.al.
2011). Metoden fungerar bra när siktdjupet är större än 3 meter. Erfarenheterna hittills är
dock att i grumliga vatten där siktdjupet är mindre än ungefär 2.5 m blir signalerna så
svaga att djupdata uteblir och det går därmed inte att göra en klassificering. Hög humushalt
i vattnet försämrar resultatet. LiDAR data kan även användas för att förbättra
habitatmodellering. Det bör därför alltid ske ett noga övervägande över metodens lämplighet
innan uppföljning med LiDAR planeras. Läs mer under 3.6.3.
Multibeam-ekolod, AGDS och Side scan sonar
Den mest effektiva metod för totalinventering av marina naturtyper på djup större än ca
10 meter idag är troligen ”acoustic ground discrimination system” (AGDS) analys av data
från flerstråleeklolod, eller multibeam (Naturvårdsverket, 2008; Carlström et al, 2010).
Multibeam-ekolod är flerstråliga ekolod som vid en passering med fartyget ger en mycket
bredare bild av bottens topografi och hårdhet än vad enkelstråleekolod kan göra. Acoustic
ground discriminating system (AGDS) är ett system för att med ekolodsdata karaktärisera
botten med avseende på t.ex. habitattyp. Eftersom svepbredden minskar kraftigt med
minskande djup är multibeam-ekolod inte effektiva på grunt vatten.
En Side scan sonar är en apparat som släpas under fartyget och ger en mycket detaljerad
bild av bottenstrukturen (Marin Mätteknik 2004). Side scan sonar skulle kunna
användas för att kartlägga omfattningen av djupa hårdbottnar och biogena rev.
3.4.4 Stickprovsmetoder
Stickprovsmetoder för skattning av marina naturtypers utbredning utförs genom att man i
transekter eller provpunkter samlar data från området. Stickprovsdesign och den statist-
61