pdf 2,5 MB - Naturvårdsverket

Manual för uppföljning av marina miljöer i skyddade områden, version 4.5.3, 2012-03-16
Flygbildsanalys med hjälp av data från LiDAR (se 3.4.3) kan också användas för att skilja
ut områden med högväxande vegetation, men det är däremot inte möjligt att skilja på
olika arter av vegetation. EMMA projektet visar på hur LiDAR kan användas för inventering
av högre vegetation t.ex. ålgräs, genom att det går att skilja på bottentyper som
hårdbotten, och mjukbotten med och utan vegetation ner till ca 2 gånger siktdjupet, i t.ex.
Västerbotten totalt 10 meter (Tulldahl et al., 2008). Metoden fungerar bra på siktdjup
större än 3 meter. Erfarenheterna hittills är dock att i alltför grumliga vatten med siktdjup
mindre än ungefär 2.5 m blir signalerna så svaga att djupdata och därmed även klassificeringsmöjlighet
uteblir. Hög humushalt i vattnet försämrar resultatet (Wikström et.al.
2011). LiDAR data kan även användas för att förbättra habitatmodellring. Det bör därför
alltid ske ett noga övervägande över metodens lämplighet innan uppföljning med LiDAR
planeras.
3.6.4 Stickprovsmetoder
Visuella metoder; Vattenkikare, video och ROV
Se avsnitt 3.5.4.
Dykning och snorkling
Dykning eller snorkling utefter transekter eller provrutor är vedertagna undersökningsmetoderna
för skattning av täckningsgrader, djuputbredning och diversitet av epibentisk
flora och fauna. Metoderna som de tillämpats skiljer sig i viss utsträckning mellan Östersjön
och Västkusten. De finns beskrivna i Naturvårdsverkets undersökningstyper
(Kautsky, 2004; Karlsson, 2005) och i tidigare förslag till manualen för uppföljning i
marina miljöer, del 1 (Johansson, 2010) samt basinventeringsmanualen för marina habitat
(Persson & Johansson 2005). Uppföljbarheten och den statistiska plattform som
dyktransekter bygger på har diskuterats. Bland de problem som identifierats är att utförarnas
bakgrund och taxonomiska kunskaper i hög grad bestämmer utfallet av provet samt
svårigheter med att definiera transektens utbredning i sidled och att definiera data i
transektens längdled. En variant av dykinventeringsmetoden som testades bl.a. vid arbetet
med Kosterhavets nationalpark är dykrutor (Nilsson & Tullrot, 2009). Undersökningar
med provrutor ger ett mått på förekomst av de större arterna av alger och djur men är
mindre lämpligt vid skattningar av den totala mångfalden inom ett område. Dykeriarbeten
är ofta väderkänsliga och därigenom svåra att planera i tid, men ger annars en relativt
snabbt bild av ett områdes biologi eftersom behovet av efterbearbetning av data är litet.
Användningsområdet för dyktransekter är av dyksäkerhetsskäl begränsat i djupled till
30 meter vilket ungefär sammanfaller med den fotiska zonen, medan snorkling är lämplig
i vattenytan i grunda områden ner till 3-4 meter, beroende på siktdjupet. Dykeriarbete ska
ske enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2010:16).
Under 2012 tas det fram en undersökningstyp för visuella metoder där även dykning
och snorkling ingår. För senaste uppdaterade metodbeskrivning och rekommendation av
de olika metodernas användningsområde hänvisas till denna undersökningstyp.
3.6.5 Registrering och lagring av data
Registrering och lagring av data
Data matas in i MARTRANS för leverans till den nationella datavärden SMHI. Se avsnitt
3.5.5 för beskrivning av vilket data som kan matas in till SMHI via MARTRANS.
69