Kamilla Atmarsson - Våga blåsa i visslan - Juridiska institutionen ...

Sammanfattning
En whistleblower är en person som informerar, varnar eller på annat sätt medverkar till att
beivra oegentligheter inom ett företag, en myndighet eller någon annan organisation. Genom
whistleblowing kan korruption och farliga situationer minskas, till följd av att information om
olagliga, farliga eller oetiska aktiviteter av offentliga eller privata organisationer synliggörs.
Att agera whistleblower är dock riskabelt. De som vågar vissla riskerar att bland annat förlora
sina jobb, bli exkluderade och utfrysta, bli åtalade för att ha brutit mot lagar eller
anställningsavtal samt i extrema fall utsättas för misshandel. För att förhindra sådana
repressalier, och på så vis säkerställa att whistleblowers har mod att faktiskt vissla, behövs ett
whistleblowerskydd. Det svenska skyddet för whistleblowers återfinns inte i någon specifik
lag, utan följer av bland annat grundlagen, arbetsrättsliga lagar och i näringslivets
självreglerande koder och policydokument. Vissa europeiska och internationella instrument
påverkar också det svenska rättsläget.
Uppsatsens huvudsyfte är att analysera om Sverige behöver stärka sitt whistleblowerskydd för
att en arbetstagare ska våga ange ett misstänkt mut- eller bestickningsbrott och om det i
sådant fall bör ske genom lagstiftning eller självreglering. Slutsatsen av uppsatsen är att det
krävs en förändring, då dagens lagstiftning inte kan anses erbjuda ett tillfredsställande skydd.
Genom att arbeta fram en enhetlig lagreglering, där ett minimiskydd för whistleblowers
säkerställs i form av bland annat krav på anonyma kommunikationskanaler inom både privat
och offentlig sektor, straffsanktioner för arbetsgivare som inte följer dessa regler, hänvisningar
till andra relevanta lagregleringar samt reglering om tillsynsorgan, kommer rättssystemets
möjligheter att skydda whistleblowers bli betydligt bättre. Den föreslagna lagregleringen bör
kompletteras med en självregleringskod för näringslivet, där näringslivsorganisationen ICC
förslagsvis kan utses till förvaltare av koden. Dessutom bör lagen kompletteras med
förordningar om hur den offentliga sektorns anonyma kommunikationskanaler ska se ut och
skötas. På detta sätt säkerställs alltid en anonym kommunikationskanal samtidigt som skyddet
kan anpassas efter den enskilda organisationens behov och möjligheter. Dessutom kan
skyddet då specificeras på ett annat sätt än genom lagstiftning och snabbt revideras när en
ändring är påkallad.