Kamilla Atmarsson - Våga blåsa i visslan - Juridiska institutionen ...

Vad gäller den mer specifika ordalydelsen i lagen kan stor ledning tas av Europarådets
resolution 1729 (2010) The protection of ”whistle-blowers”. Nedan presenteras förslag på
ordalydelser som har inspirerats av resolutionens innehåll.
Först och främst bör lagen innehålla en definition av det skyddade avslöjandet. Det skulle
kunna uttryckas som att en arbetsgivare inte får ingripa mot en arbetstagare för att han eller
hon har utnyttjat sin yttrandefrihet i syfte att anmäla eller till en intern kommunikationskanal
rapportera en uppgift om ett misstänkt mutbrott begånget inom organisationen. Genom denna
ordalydelse förklaras att företag och statliga organ ska instifta en intern
kommunikationskanal. Givetvis bör detta framföras än mer tydligt i en specifik paragraf om
interna kommunikationskanaler. I en sådan paragraf bör det framgå att arbetstagaren ska ha en
möjlighet att uppträda under fullständig anonymitet när han eller hon lämnar en uppgift till
kanalen och att avslöjanden till en sådan kanal ska undersökas ordentligt och att relevant
information ska nå slutinstansen inom rimlig tid. Paragrafen bör också medge ett skydd för
whistleblowers som visslar genom en extern kanal (till exempel genom media), om den
interna kommunikationskanalen inte fungerar tillfredsställande, eller om naturen av det
whistleblowern ska avslöja inte kan anses möjligt att exponera internt.
Här är det också viktigt att poängtera att anmälan eller rapporten ska ha skett i god tro. Har
den inte gjort det, bör den inte heller omfattas av lagens skyddsregler och
kommunikationskanalen bör då inte heller undersöka uppgiften. Risken med att inbegripa
även angivelser gjorda i ond tro är att förtroendet för kommunikationskanalen kan urholkas då
oskyldiga utsätts för en omfattande undersökning och ett obefogat ifrågasättande. Det synes
inte heller föreligga någon särskild anledning till att omfatta angivelser som gjorts i ond tro,
annat än att det möjligtvis kan vara svårt att för kommunikationskanalens utredare urskilja om
uppgiften lämnats i ond eller god tro. I sådant fall bör utredaren självfallet undersöka
uppgiften först för att sedan förkasta uppgifterna om de visar sig vara osanna. Lagen bör dock
reglera att samtliga whistleblowers ska presumeras ha agerat i god tro om det inte finns goda
62