Kamilla Atmarsson - Våga blåsa i visslan - Juridiska institutionen ...

Riktlinjerna förordar vidare att det är upp till varje enskilt företag att definiera den typ av
kommunikationskanal den vill bruka i whistleblowingsyfte: muntlig eller skriftlig
kommunikation, telefonbaserad kommunikation (av typen avgiftsfria hjälplinjer eller
telejourer) eller datorbaserad kommunikation (intranät) eller något annat medel som företaget
anser är adekvat. 84
Riktlinjerna anger också att varje enskilt företag självt får besluta om rapportering inom
whistleblowersystemet ska vara obligatoriskt eller frivilligt. Riktlinjerna tillåter dessutom
företaget att självt besluta om rapporteringen ska kunna göras på anonym eller icke-anonym
basis. Dessa beslut ska tas mot bakgrund av tillämpliga lagar i det land i vilket
whistleblowingsystemet kommer sättas i bruk. Vid beslutet får företaget beakta sin kulturella
miljö, likväl som problem relaterade till skyddet av privatliv och risken för orättvis
rapportering. 85
Riktlinjerna anger vidare att alla whistleblowingrapporter ska omsorgsfullt uppmärksammas,
noteras och undersökas. Företagets whistleblowingenhet ska utreda rapporterna och sedan
vidarebefordra dem, under strikta sekretessgarantier, till lämplig(a) person(er) eller enheter
inom företaget. Så snart som möjligt bör huvudresultaten av undersökningen bli lämpligt
kommunicerad med whistleblowern. Personen vars beteende rapporterats, bör också
informeras om huvuddragen av det pågående förfarandet för att därefter beredas tillfälle att
försvara sig. En rapport ska dock inte utredas om den sannolikt har lämnats i ond tro, det vill
säga om rapporten anses behandla en fabricerad händelse. Då ska whistleblowern genast bli
underrättad om misstanken och rapporten ska lämnas utan avseende. Dessutom kan
disciplinär åtgärd då bli aktuell. 86
84 Se a.a. artikel B. 4) på s. 5.
85 Se a.a. artikel B. 6) på s. 6.
86 Se a.a. artikel B. 7) på s. 6.
47