SKV Rapport 2004:3,Insikt! – Om ... - Skatteverket

Från bidragstagare till skattebetalande företagare
I rapporten konstateras sammanfattningsvis: ”Systemproblemen orsakas enligt vår bedömning
av att olika delsystem, som kanske är funktionellt väl avvägda var för sig sammantaget när de
utnyttjas leder till åtskilliga både okontrollerade och oönskade kombinationseffekter. När exempelvis
A-kassans eller förtidspensioneringens utformning övervägs tar man inte tillräcklig
hänsyn till att progressiva skatter, avtalsförmåner, inkomstprövade bostadsbidrag, barnomsorgsavgifter,
socialbidrag också i praktiken fungerar som delar av försäkringarna vid arbetslöshet
eller långvarig sjukdom. Om problemen ska minskas måste man i grunden förenkla
skatte-, socialförsäkrings-, bidrags- och avgiftssystemen så att tröskeleffekter och marginaleffekter
reduceras och kontrolleras i ett och samma system, företrädesvis inom skattesystemet.”
En viktig del i en strävan att öka sysselsättningen är att se på förmåns- och skattesystemens utformning,
vilka kan påverka människors motivation för att söka arbete. Hur stor betydelse utformningen
har varierar antagligen mellan olika individer. Vad är det då som styr människors
val mellan arbete, studier och fritid? – Valet handlar ju inte bara om pengar.
I den vanligaste ekonomiska förklaringsmodellen den s.k. livscykelhypotesen, antar man att
valet är ett rationellt beslut. Individer strävar efter att välfärden sammantaget under hela livet
ska bli så stor som möjligt. Man antar att den enskilde vid varje tidpunkt med hänsyn till tillgänglig
information fördelar sin tid mellan studier, arbete och fritid på det sätt som han (intuitivt)
bedömer ska ge största möjliga välfärd under hela livet sammantaget i form av konsumtion
av varor, tjänster och fritid. Han tar då hänsyn till sina tillgångar, både ekonomiska tillgångar
och kompetens, förväntad framtida lön, sociala förmåner och räntenivå – samt det sociala värdet
av att ha ett arbete.
Men ekonomiska förklaringsmodeller har sina begränsningar. Valet mellan arbete, studier och
fritid kan också bero på inlärda beteenden, sociala normer och institutionella förhållanden.
Individgrupper upprepar samma beteendemönster med små förändringar generation efter generation
därför att de uppfattas som funktionella, har ett högt socialt värde. Arbetet är för många
givande i sig, trots inte sällan slitsamma arbetsförhållanden. Genom arbetet får man uppskattning
och socialt värde. Sociala normer ger självrespekt till dem som arbetar och väcker skuldkänslor
hos arbetslösa. Arbetsdagen ger stadga och kontinuitet i livet, något som många arbetslösa
säger sig sakna. Önskan att arbeta drivs av många faktorer och inte bara ekonomiska.
Man antar att beslutet att arbeta bestäms inte bara av den kortsiktiga förändringen av den disponibla
inkomsten utan också av välfärden i vid mening under hela livet. Det betyder att drivkrafterna
att arbeta varierar under livet och är beroende av familjeförhållanden, sociala normer
osv. Yngre har större drivkrafter – att trappa ned arbetet med åren är socialt accepterat.
Det ska löna sig att arbeta även på kort sikt, det torde nästan alla vara överens om. Sunt förnuft
säger oss att inkomsten av arbete bör vara högre än vad man kan få i ersättning i form av olika
bidrag från samhället. OECD har i flera studier av skatte- och bidragssystemens effekter funnit
att höga marginaleffekter förekommer i flera länder – ibland överstigande 100 procent. Allvarliga
fattigdomsfällor kan uppkomma om det privatekonomiska utbytet av arbete är lågt även för
personer med låg inkomst. De får då få svårt att förbättra sin ekonomiska situation av egen
kraft.
Den empiriska forskningen 24 har inte lett fram till någon entydig bild av hur mycket arbetsutbudet
påverkas när de ekonomiska drivkrafterna förändras. Flera resultat pekar dock på att låg-
24 Långtidsutredningen, bilaga 14, s. 10
100